Mycket pratas om dödshälp pga en riksdags motion
Länge har vi från handikapprörelsen känt att en del av media har nån typ av förkärlek att skriva om detta ämne, kanske drar det läsare och i och för sig kan det vara skäl nog, om det bara inte är partiskt skrivet, vilket jag tycker rubriken på följande artikel är. Var ska gränsdragningen gå och tänk om det medel som har fått personer att vakna upp ur koma tidigare utvecklas. Hur skulle det då kännas med att ha kapat möjligheten för en människa?
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2039165.svd#tw_link_widget
Läs artiklar sedan innan om hur människor har vaknat ur koma. Jag lägger in några under linjen här.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1271926.ab Publicerad: 2007-11-17
KÖRDE IN I ETT TRÄD I sex år var Ronny Flenmoren i sin egen värld efter en svår trafikolycka. Men så såg hans anhöriga ett tv-program om en brittisk man som kommit tillbaka till livet med sömnmedlet Zolpidem och beslutade sig för att prova samma sak. Och effekten lät inte vänta på sig. Bara en kvart efter att Ronny fått medicinen vaknade han upp och log mot sina anhöriga. "Vi grät", säger hans pappa Helge Flenmoren. Foto: BÅRD SPERRUD
Han väcktes ur koman av sömnpiller
Sömnmedlet Zolpidem. 
Ronny Flenmoren, 30, låg i koma i sex år efter en svår bilolycka.
Men så fick han ett sömnpiller.
Och vaknade.
För hans familj är det ett mirakel.
- Av alla mediciner i världen så var det ett sömnpiller som väckte honom, säger hans far Helge Flenmoren
För sex år sedan var Ronny Flenmoren ute och åkte bil med tre av sina vänner utanför Porsgrunn i Norge.
Bilen körde av vägen och in i ett träd.
Avbryta behandlingen
Ronny Flenmoren skadades mycket allvarligt.
- Vi hade gått med på att avbryta den livsuppehållande behandlingen, säger hans far.
Men Ronny dog inte.
Men han vaknade inte heller.
Familjen såg ingen förändring eller förbättring.
Hans lilla dotter Iselin, var fyra år när olyckan skedde. Sedan dess hade hon aldrig märkt att han varit medveten om henne.
Så, för ett några veckor sedan såg hans anhöriga ett program om en ung brittisk man som kommit tillbaka till livet tack vare Zolpidem. Ett helt vanligt insomningspiller som även säljs i Sverige.
"Hoppades inte"
Efter ett familjeråd bestämde man sig för att prova samma sak på Ronny.
- Vi hoppades ingenting. Under alla år hade vi aldrig fått någon kontakt med honom.
För två veckor sedan fick han medicinen för första gången.
"Reagerade på allt"
- Efter mindre än en kvart reagerade Ronny. Han tittade upp på oss. Han log. Han reagerade på allt som sades.
- Jag fick bilder jag aldrig trott att jag skulle få, säger Helge.
Helge sa till honom att den stora flickan som stod bredvid sängen var hans dotter:
- Då kom det största leende jag någonsin sett.
På filmen rör Ronny på huvudet och verkar överväldigad av alla nya intryck.
- Vi i familjen grät. Personalen grät.
Effekten av medicinen är kortvarig, ungefär en timme. Men han har fått den varje dag. Och resultatet håller i sig.
Ska få ett värdigt liv
- Han sträcker ut händerna efter oss.
- Och han svarade "ja" när jag frågade om han ville ha mer godis.
- Det var de första ord han yttrat på sex år.
Helge Flenmoren tror inte för ett ögonblick att hans son ska bli helt återställd.
- Nej, jag inbillar mig inte att han ska kunna spela fotboll igen. Men jag hoppas att vi kanske ska kunna prata normalt med honom om några år. Och att han ska få ett värdigt liv.
Svante LidénVERKAR BARA I NÅGRA TIMMAR
En viss typ av koma orsakas av överaktivitet i vissa delar av hjärnan. Ett sömnmedel kan bromsa överaktiviteten och "väcka" patienten, enligt Espen Dietrich, neurolog vid Rikshospitalet i Oslo.
Zolpidem verkar under några timmar. Sen försvinner effekten.
BBC-dokumentären "The waking pill" handlar om tre patienter i Sydafrika som "väcks" med hjälp av Zolpidem. När effekten avtar efter några timmar sjunker de tillbaka i sin koma igen.
http://publishme.se/349148/entries/article/21257177/
Publicerad 2 juni 17:34
Vaknade efter nitton år i koma
Ett sällsynt uppvaknande i Polen väcker uppmärksamhet i medier över hela världen.
Efter att ha legat i koma i 19 år efter en olycka har Jan Grzebski vaknat upp. Den 65-årige järnvägsarbetaren föll i koma i det kommunistiska Polen - och har nu vaknat upp i ett kapitalistiskt land.
För Grzebski är det en stor omställning. Sovjetunionen har lösts upp och Berlinmuren har rivits. Få länder har förändrats så mycket som Polen sedan 1988, året när Grzebski föll i koma. Då var landet kommunistiskt och Solidaritetsledaren Lech Walesa stod på barrikaderna. I dag är EU-landet Polen en dynamisk marknadsekonomi på frammarsch och Walesa en för länge sedan pensionerad president.
Rullstolsbundne Grzebski minns kommunisttiden men längtar inte tillbaks.
-När jag föll i koma fanns det bara te och vinäger i affärerna, kött ransonerades och bensinköerna ringlade sig överallt.
-Nu är det så mycket varor i affärerna att jag blir yr. Vad som förvånar mig i dag är att alla människor går omkring med sina mobiltelefoner och bara gnäller. Jag har inget att klaga över, säger Grzebski till tv-kanalen TVN24 enligt nyhetsbyrån Reuters.
Läkarna hade inte förväntat sig att Grzebski skulle överleva och vakna upp men hans hustru Gertruda gav inte upp.
-Det var Gertruda som alltid tog hand om mig och räddade mig. Och jag kommer aldrig att glömma det.
Hustrun skötte honom exemplariskt under alla 19 år så att han inte fick liggsår och infektioner.
-Jag grät mycket, och jag bad ofta. De som kom på besök frågade: När kommer han att dö? Men han är inte död, sade Gertruda i polsk tv.
Jan Grzebskis fyra barn har under de nitton åren hunnit gifta sig - och Grzebski har fått elva barnbarn att lära känna. Jonas Cho Walsgård
Har du tänkt på programmet som går nu på Svt och som har namnet "Himlen kan vänta"?
Människor som har hamnat i svåra situationer har följts av Svt och bjuder frimodigt på sina erfarenheter. Såg lite här om dagen och det bekräftar bara det jag själv känner! När man är i en situation som verkar för svår för en så får man oftast en förunderlig vilja att kämpa för sitt liv!
Klipper här in från Svts hemsida:
http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=99464&lid=20081113&lpos=SVT2_0000_sitelink&from=tabla
SVT-serien Himlen kan vänta handlar om vad som händer med en människa som får en diagnos om en dödlig sjukdom. Vad vill denna person göra med resten av sitt liv? Och hur kan alla i omgivningen hjälpa den som är sjuk? Under 1½ år har SVT filmat fem personer som mitt i livet drabbats av en svår sjukdom. Vi möter också deras anhöriga.
Reporter för Himlen kan vänta är Anne Lundberg, hon följer de fem medverkande i privatlivet, på jobbet och på sjukhuset.
Det här är inte ett program om döden utan om livet, om hopp och om mod. De fem medverkandes berättelser är tänkta att ge tröst och stöd till andra i liknande situationer, inte bara de som drabbats av en sjukdom utan också de som lever nära en person med en dödlig sjukdom. I första avsnittet mötte vi alla de fem medverkande och några av deras anhöriga. Nästa avsnitt tar upp ämnet tröst. Var hämtar våra huvudpersoner kraft och hur kan omgivningen trösta?
Medverkande i Himlen kan vänta
Martin, 42 år, från Torslanda (Västkusten). Gift, tre barn. Har ALS (amyotrofisk lateralskleros).
Helena, 35 år, från Getinge (Halland). Gift. Hade jättecellsglioblastrom och avled i augusti 2008.
George, 40 år, från Gårdstånga (Skåne). Gift. Har malignt mesoteliom.
Susanne, 31 år, från Stehag (Skåne). Gift, ett barn. Har spridd bröstcancer.
Frida, 26 år, från Stenungsund (Västkusten). Singel. Har Hodgkins lymfon.
SVT2 torsdagar under hösten kl 21.30
Kvällsposten skriver en mycket bra artikel som visar på vikten av livshjälp och hur livet kan vända då! Läs artiklen på följande sida http://www.kvp.se/nyheter/1.1359985/veronica-blev-henriks-raddning Jag har själv varit med om något liknande när mitt liv vände och då berodde det på en bår jag fick som hjälpmedel för att kunna komma ut! Jag hade legat bunden av smärta inne i min säng i många år men båren var en av vändpunkterna i livet.
En kamp med en arbetspeut som sa att bårar inte fanns på hjälpmedels företeckningen gjorde inte livet gladare!
Rycktet och min situation spred sig bland ambulanskillar som var dom ända som kunde köra för mig. Från en station en bra bit hemifrån kom ambulansföraren och gav mig en bår som dom hade stående över och livet vände! Om jag inte har tackat dom innan så borde jag göra det nu!
En mycket bra artikel klistrar jag in här nedan från http://www.folket.se/ Jag tycker att det är mycket märkligt att så få verkar lyssna på en så kraftig röst i detta ämne som handikapporganisationerna utgör! Ställ dig frågan varför vi vuxna människor där många har uttalade funktionshinder så kraftigt reagerar mot detta. En del av svaret har du i inlägget nedan!
Detta är alltså min absoluta uppfattning också!
Detta nedan vill jag verkligen att du som vill veta om dödshjälp ska läsa! Tänk till varför så många funktionshindrade personer reagerar så skarpt! Det är inte bara i Sverige som handikapprörelsen känner likadant inför denna fråga och från Holland hör vi rapporter som pekar på ett kraftigt sluttande plan och det planet sluttar mot oss och våra liv! Skulle du suttit tyst då om du tillhörde en grupp vars liv ifrågasätts som lika värdefullt att värna som andras liv?
http://www.folket.se/link.php?id=220945&from=article&t=1409227550
Skrämmande förslag om dödshjälp
2008-10-28
Med anledning av ett enhälligt uttalande vid De Handikappades Riksförbunds representantskapsmöte den 23-24 oktober i Vejbystrand vill vi som var med från Sörmland ge en kommentar till det som uttalandet handlar om samt ställa en fråga till folkpartiet i Sörmland. Kommentar och fråga kommer efter uttalandet.
Uttalandet
"Till riksdagen har en motion lämnats av folkpartisten Eva Flyborg om införande av aktiv dödshjälp. Detta skrämmer oss, församlade ombud vid DHR:s representantskapsmöte i Vejbystrand. Vi anser det är helt fel och strider mot principen om alla människors lika värde enligt FN:s konvention om mänskliga rättigheter som antogs idag för 60 år sedan. Detta firas på FN-dagen den 24 oktober världen runt.
Aktiv dödshjälp är en fråga som i slutändan handlar om rätten till liv för personer med funktionsnedsättning, om rätten att erhålla livsnödvändig behandling och om rätten till Livshjälp.Bakom kravet på aktiv dödshjälp ligger ofta föreställningen att det är en katastrof och innebär ett omänskligt lidande att få en funktionsnedsättning.
Från DHR:s sida hävdar vi att laglig rätt till aktiv dödshjälp påverkar människovärdet och att aktiv dödshjälp legitimerar föreställningen att det endast är det unga, starka, friska som är det naturliga livet."
Vår kommentar:
Vi frågar oss varför motioner och debatt om att legalisera dödshjälp oftast aktualiseras i kristider. Exempelvis den nu globala ekonomikrisen med nedskärningar och försämringar inom många samhällsområden. Lägg därtill landstingens dåliga ekonomi med kraftiga nedskärningar, Sörmlands landsting är inget undantag.
Nästan alla drabbas av ett trauma i samband med en svår obotlig sjukdom eller olyckshändelse. När personen drabbas av detta övergående trauma är det vanligt att han/hon inte vill leva längre. Är det då den aktiva dödshjälpen ska träda i kraft? Innebär det att de som förespråkar aktiv dödshjälp egentligen vill bli av med landets sjuka, gamla och funktionshindrade?
Vi i DHR anser att det är viktigt med god omvårdnad i livets slutskede. Utbyggnad av den palliativa vården, inte nedskärning, måste ske, det vill säga lindrande vård i stället för dödshjälp.
Samhället väljer en farlig väg om utomståendes subjektiva bedömning får avgöra vilka liv som är värda att leva och om denna subjektiva bedömning får styra utvecklingen. Dödshjälp ska inte enbart ses som en individuell fråga utan måste ses i ett samhällsperspektiv.
Fråga till folkpartiet i Sörmland
:
Vilket stöd har motionären hos folkpartiet i Sörmland? Är ni också av den åsikten att en legalisering av dödshjälp ska införas?
Ingvar Edin
Bo Pettersson
Detta är ett ämne som jag länge engagerat mig i! För livet!
Detta är något som jag har engagerat mig mycket i för att det är en sak som kraftigt berör mig!
Det är alltså så att jag använder rullstol. Som du kan läsa nedan så råkade jag ut för en olycka 1973 när jag dök på för grunt vatten och bröt nacken vid nackkota 6. Från början var jag helt förlamad, men efter en tid så började jag kunna röra armarna till en del. Under ca 7-8 år så hade jag senare drabbats av smärta i kroppen som band mig vid sängen! Det var förfärligt jobbiga år, om än det fanns härliga stunder även då mycket tack vare min underbara familj och vänner. Det fanns tillfällen då jag funderade ut hur jag skulle ta slut på mitt liv. Tack och lov att det inte fanns dödshjälp i Sverige, för jag uppfyllde kriterierna för att få dödshjälp om jag hade bott i Holland! Tänk vad en lag kan göra med ett land och det synsätt som kommer om det plötsligen är vedertaget att man kan göra en sådan här sak!!!
Jag har suttit ensam framför min TV i min rullstol i en lägenhet på ett servicehus och sett program som visade människor i Holland som ville ha denna "hjälp" och jag minns hur jag rös! På den tiden visste jag inte var handikapprörelsen stod och att andra kunde känna som jag. Jag var inte heller kristen på den tiden så inte heller hos Jesus kunde jag söka min tillflykt! Det var där jag verkligen stampade ifrån mot denna lag, där i min ensamhet!
Innan olyckan hade jag förvisso suttit och pratat med några kompisar om hur vi tänkte när det gällde allvarliga saker. Jag minns att jag sa att hellre vill jag dö än bli beroende av rullstol! Ca 17 år var jag när jag sa det och efter bara några månader omkom en av kompisarna i en bilolycka! Det gick några månader till och sedan var det jag som råkade ut för en olycka! Nu är jag innerligt tacksam att jag överlevde och att det fanns människor närvarande när jag flöt upp med ansiktet under ytan, så dom kunde vända mig!
Detta med livstestamente som många pratar om varnar jag på det allvarligaste för, vem vet innan vad man tänker sen och min erfarenhet är stor genom att jag känner så många som har råkat ut för olyckor och ändå trivs med livet, när man bara har kommit på hjulen igen s.a.s.
Det är fler än jag som i denna situation upplever att våra liv kan ifrågasättas, om någon skulle ha fördomar och vi kanske skulle ha svårt att för stunden tala för oss.
Du kan läsa mer om tex. De handikappades riksförbunds åsikter om detta på DHR:s hemsida http://www.dhr.se/ Här kan du finna klara argument för den känsla som också jag har! Du kommer direkt till DHRs frågor i denna sak på följande länk http://www.dhr.se/index.php?page=etik
När det gäller selektiv abort - alltså att välja abort om man får veta att barnet har någon typ av funktionshinder - så dömer jag inte någon som kanske har gjort detta val, för livet är inte alltid lätt!
Ändå känner jag att det så oerhört ifrågasätter mitt och andras livsvärde!
Om du vill se ett inlägg som regional tv sydnytt gjorde här hos mig, så kan du klicka på följande http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=40849
Innan så hamnade man hamnade man i uterummet till det hus jag nu skriver ifrån och det sammanlänkar detta huset till nästa. Du kunde då också här se när jag ihop med en personlig assistent sådde och sedan kunde du se lite utifrån husen på gården m m.
Vill du läsa mer om mina åsikter så kan du klicka på följande länk till Aftonbladet. Debattinlägget är skrivet ihop med en av de riksdagsman som står för samma värderingar som jag i denna sak. http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,723922,00.html
Som du ser nedanför så handlar det om hur det svenska samhället svikit en utsatt person – inte bara en gång – utan flera! Tom Alandhs tv-dokumentär för några år sedan speglade Joakims liv, och hur han och hans hustru fick strida för de rättigheter han hade på papperet – men inte i verkligheten. Jag har sett dokumentärerna och jag har varit på rehabilitering många gånger under min 36 år efter olyckan, alltför väl känner jag igen Joakims förtvivlan och känsla av att inte duga. Det är mer än en person jag har mött som i början efter en olycka har tänkt som Joakim men med tiden lärt sig leva och då är livshjälp av olika typer en bro till ett fortsatt bra liv!
I efterdyningarna av Joakims livsöde är det möjligt att röster höjs för att aktiv dödshjälp ska legaliseras även i Sverige. Mot detta finns det flera sakliga skäl att anföra. Den som har följt utvecklingen i de länder som har legaliserat dödshjälp eller läkarassisterat självmord – båda avsiktligt dödande inom sjukvården – vet att myntet har en annan sida än den vi lärt känna i och med Joakims berättelse.
Jag lägger in denna artikel här
Publicerad: 2005-11-03
Hjälp – men inte att dö
Gunnel Larsson och Mikael Oscarsson: Legal dödshjälp leder till påtryckningar och tvång
Berättelsen om hur Joakim Alpgård, 35 år, avslutade sitt liv vid en självmordsklinik i Schweiz är rörande på många sätt. Sannolikt har inte någon läsare lämnats oberörd av den gångna veckans mediebeskrivningar av hans beslut och svåra resa.
Samtidigt är Joakims berättelse minst lika upprörande som den är berörande.
Tidigare artiklar
Joakim, 35 tog sitt liv Dödskliniken blev hans enda utväg
Här har 453 valt att begå självmord
”Innan han somnade in såg han mig rakt i ögonen och sa att jag inte skulle vara ledsen” Systern berättar om Joakims sista minuter
Deras pappa valde döden Joakims sista hälsning till sönerna: Jag älskar er
Bäst dokumenterad är situationen i Nederländerna, som både var först att legalisera och i dag är det land där flest personer fått dödshjälp.
Redan den 20 juli 2001 riktade FN:s Människorättskommittéskarp kritik mot Hollands dödshjälpslag och -praxis i en offentlig granskningsrapport. FN-rapporten sa bland annat att det holländska systemet inte ”upptäcker och förhindrar situationer där otillbörlig press kan leda till att lagens krav kringgås”.
Inhemska undersökningar visar vidare att cirka hälften av alla de sjuka, funktionshindrade och äldre som får dödshjälp inte själva efterfrågat det. En urholkning har också redan skett så att inte bara dödligt sjuka patienter, med svåra plågor och utan hopp om att tillfriskna, numera får hjälp att dö. Tvärtom finns fall där exempelvis patienter som ”endast” varit deprimerade, och alltså borde ha fått psykiatrisk och psykologisk hjälp, dödats med dödshjälp.
Allvarligast är kanske ändå den glidning som gör att även små barn numera får dödas i Nederländerna. Därmed har man helt lämnat de bestämmelser som gällde i början, där den viktigaste var att dödshjälpen skulle vara frivillig och efterfrågas av den vars liv skulle avslutas.
Så vad ska Sverige göra i denna situation?
För det första ska vi inte ge oss ut på den branta sluttning där ett första steg snart leder oss betydligt djupare än vi någonsin velat hamna. I början är dödshjälpen frivillig, sker utan påtryckningar, reserveras för de ”allvarligaste” fallen och så vidare. Inom bara några år är den alltmer ofrivillig, omgiven av påtryckningar, alltför flitigt använd. Detta visar flera oberoende, kritiska granskningar av situationen i Nederländerna.
För det andra ska vi satsa mer aktivt på palliativ (smärtstillande) vård och hospice-verksamhet för de allvarligast sjuka i livets slutskede. Tyvärr tycks den utredning som gjorts i frågan, och som kom med flera bra förslag, ha hamnat alltför långt ner i (s)-regeringens byrålådor. Vi vill att den lyfts upp därifrån.
För det tredje ska samhället ha en lagstadgad plikt att se till att den som befinner sig i Joakims situation verkligen får alla de resurser som situationen kräver, utan att ifrågasättas. Allt annat är upprörande!
förlamad från brösthöjd och nedåt och i behov av assistans 24 timmar om dygnet sedan 32 år
riksdagsledamot kd
Hittade på googles en artikel om mig när jag skulle fylla 50 år och den ligger kvar, här kan du kika på lite bilder och läsa mera om du vill http://hd.se/familj/2006/01/22/moete_med_gunnel_larsson/
Möte med Gunnel Larsson
När Gunnel Larsson 17 år gammal råkade ut för en olycka och vaknade i det närmaste totalförlamad ifrågasatte hon om det var lönt att leva vidare. Vid 50 års ålder engagerar hon sig starkt för att motverka dödshjälp och uppmanar människor i olika sammanhang att tänka efter före.
Bildmaterial
OMSKRIVEN. Gunnel Larsson har inte bara skrivit en mängd inlägg om sin egen situation. Hon har också själv som svårt handikappad men ytterst aktiv uppmärksammats i pressen. STEFAN ED
Emellanåt får Gunnel Larsson svårt att få tiden att räcka till. Hon är bland annat medlem och före detta sekreterare i De handikappades riksförenings avdelning i Höganäs liksom ansvarig för det rikstäckande nätverket "Mot dödshjälp". STEFAN ED
Varma färger dominerar Gunnel Larssons hem. STEFAN ED
Speciella lösningar har gjort de flesta vinklar och vrår i hemmet tillgängliga för Gunnel Larsson. STEFAN ED
Möte med...
...Gunnel Larsson från Gödstorp utanför Viken, som bland annat engagerar sig starkt i handikappfrågor samt är ansvarig för det rikstäckande nätverket mot dödshjälp.
Bostaden, en stuga sammankopplad med en av längorna i föräldragården, är färgsatt i varma färger; orange, gult, rostrött.
— Jag har precis fått vidgjort härinne. Det är alltid roligt att få fint hemma. Dessutom har det blivit mycket mer praktiskt.
Den elektriska rullstolen kräver svängrum liksom Gunnel Larsson själv. Hon är 177 centimeter lång.
Något av det som under åren kraftigt försvårade hennes liv, var att fordonen som användes i färdtjänsten var för låga.
— Är man så lång som jag kunde man inte se ut. Är det inte en medborgerlig rättighet, att man ska kunna se ut när man åker?
Numera har hon tillgång till egen bil.
Något annat som upprört henne är situationen för en av hennes bekanta som flyttade in i en "anpassad" lägenhet.
— Jovisst var den anpassad, men inte efter henne. Det fanns visst en ramp så att det skulle gå att komma ut på balkongen, men hon var inte stark nog för att ta sig upp för lutningen.
Gunnel Larsson har blivit en stark röst i handikappdebatten, både lokalt och på riksplanet. Många funktionshindrade undviker att ställa krav eftersom de upplever att de befinner sig i beroendeställning. Men det gäller inte Gunnel Larsson.
— Många gånger tycker man nog att jag är obekväm, men jag ser det som min plikt som medmänniska att tala för dem som inte vågar eller kan.
Före olyckan som i de flesta avseenden skulle förändra hennes liv, var hon blyg och lite tillbakadragen.
— Jag tvingades att tuffa till mig eftersom jag måste be om hjälp med allt.
Det var en varm sommardag då hon 17 år gammal badade i Lerbergets hamn. Hon gjorde ett huvudhopp och slog i botten. En nackkota krossades. När den akuta rehabiliteringsfasen med vistelser på olika institutioner var över valde föräldrarna att bygga om så att dottern kunde bo hemma och få hjälp av sina släktingar.
— Vilka föräldrar står ut med att ha sina barn på långvården? Det var enda alternativet då.
Hemmet anpassades så gott det gick och modern fanns till hands dygnet runt.
— Men det gick ju inte i längden, båda kände att det blev för mycket för mor Astrid. Jag ville vara uppe länge på kvällarna och precis som alla andra ungdomar hade jag behov av att frigöra mig.
Gunnel Larsson flyttade till en lägenhet nära äldreboendet Ljunghaga i Höganäs med tillgång till hemtjänstpersonal. Efter det byggdes Höganäs första servicehus i Väsby och hon tvekade inte en sekund inför att flytta dit, även om hon blev mer beroende av färdtjänsten, utanför stan.
— Det var stor skillnad att ha tillgång till personal som fanns där hela tiden och det gjorde tillvaron mycket lättare.
När ett servicehus inne i Höganäs öppnade flyttade hon dit.
— Men det stora lyftet kom i och med personlig assistent-reformen 1994. Mitt liv blev mycket mer normalt och härligare, även om det också innebar ett stort ansvar. Det krävs mycket kunskap eftersom jag fungerar som arbetsledare för dem som jobbar för mig.
En period på 1980-talet arbetade Gunnel Larsson, först på Höganäs taxi och sedan på socialkontoret på en specialinrättad tjänst.
— Funktionen var på sätt och vis föregångare till de larm som finns i dag. Jag ringde runt till ensamma äldre och sjuka.
Kroppen protesterade emellertid och svarade med värk. Till slut klarade hon inte av att sitta upp. Under sju, åtta år framlevde hon sitt liv liggande och fick till och med en specialbår som hon själv kunde köra ut med.
Efter att Gunnel Larsson slutade arbeta utanför hemmet har hon lärt sig att ta tag i saker i en takt som även kroppen kan acceptera. Genom insändare och debattartiklar söker hon påverka makthavarna och till riksdagen skickar hon e-post. Hon sjunger och läser och har planer på att färdigställa böcker som hon börjat på för länge sedan. Hon ägnar sig också åt att planera rabatterna utanför det egna huset.
— Amaranträvsvansen och Magnus Rudbeckia är två favoriter, båda går i röd nyans.
För närvarande finns det dock ingen tid till det gamla intresset att måla i olja och akvarell.
— Det kommer, men att hålla igång verksamheten i ett nätverk som det vi bildat mot dödshjälp tar också tid.
Hon inbjuds emellanåt till vårdinstitutioner och andra ställen för att föreläsa och har mycket att delge från sina 32 år av kontakter med personal, tjänstemän och politiker.
— De allra flesta människor jag kommit i kontakt med har varit mycket lämpliga för sina uppgifter, dock inte alla. Bemötandefrågan har därför blivit en hjärtefråga!
Stor tröst och glädje upplever Gunnel Larsson i frikyrkoförsamlingen Hamnkyrkan i Höganäs. Från att ha haft en barnatro som så många andra, lade hon de religiösa funderingarna åt sidan helt och hållet under många år.
— Jag fick ett nytt liv när jag 1989 blev frälst och jag vill nu presentera Jesus för andra. Kännedomen om att han lever och vad han vill göra för oss är för underbart för att jag ska kunna hålla det för mig själv!
I veckan som gick fyllde Gunnel Larsson 50 år. På själva dagen flydde hon hemmet men firade stort på lördagen med släktingar och vänner i IOGT:s lokaler i Klappe, någon kilometer från Gödstorp.
— Vi har stor släkt och jag har många syskonbarn. Det är alltid lika roligt att träffas.
Suzanne Ingvaldson [email protected]042-489 94 23
Ytterligare en länk hittade jag på Googles ang Läkarsällskapets nya regler. Om du går ner på sidan som du kommer till på nedanstående länk så hittar du följande text och där kan du lyssna på sändningen, om du vill. Ang denna sändning så satt jag och fullständigt stampade för jag tyckte att jag inte fick komma in i början och jag hade så mycket jag ville säga och inflika, frustrerande! En person som kanske säger att man vill avbryta en behandling har kanske andra skäl än rent medicinska till varför det känns så jobbigt och den saken måste inte minst utrönas grundligt! Och fortfarande undrar jag då var gränsen ska gå och vem som ska ha tiden att grundligt undersöka om någon påtryckning eller depression kan ligga till grund för en sådan önskan.
"Dödshjälp eller avsluta livsuppehållande behandling?
Svenska läkarsällskapet har nyligen kommit med nya riktlinjer som ger stöd för läkare att avbryta livsuppehållande behandling, om patienten vill avbryta behandlingen. Niels Lynöe från Läkarsällskapet säger att man vill betona patientens rätt att vara med och bestämma. Men Gunnel Larsson som själv är rullstolsburen sedan en dykolycka för över 30 år sen efterlyser livshjälp istället för dödshjälp. Samtal med Gunnel Larsson och Niels Lynöe, ordförande Svenska Läkarförbundet."
http://stage3.sr.se/cgi-bin/p1/program/arkiv.asp?ProgramID=1637&formatID=116&Max=2007-05-28&Min=2004-04-01&PeriodStart=2007-04-01&Period=3&Artikel=1303280
Med tanke på pratet om livstestamente och att ta ställning till hur man vill ha det om man skulle råka ut för något allvarligt, så varnar jag! Jag trodde förr att jag visste, men fick verkligen ändra mig! Det finns många varnande exempel och vi är många som varnar för detta.
Följande artikel stod i bl.a. DN den 2 juni-07 och tänk om mannen hade t.ex. skrivit under ett så kallat "livstestamente" om hur han ville ha det om något mycket svårt skulle hända honom!!! Klistrar in artikeln här och ber er att tänka efter vad det hade betytt i hans liv och hans anhörigas liv!
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=656981&maNo=-1 Publicerad 2 juni 17:34
Vaknade efter nitton år i koma
Efter att ha legat i koma i 19 år efter en olycka har Jan Grzebski vaknat upp. Den 65-årige järnvägsarbetaren föll i koma i det kommunistiska Polen - och har nu vaknat upp i ett kapitalistiskt land.
För Grzebski är det en stor omställning. Sovjetunionen har lösts upp och Berlinmuren har rivits. Få länder har förändrats så mycket som Polen sedan 1988, året när Grzebski föll i koma. Då var landet kommunistiskt och Solidaritetsledaren Lech Walesa stod på barrikaderna. I dag är EU-landet Polen en dynamisk marknadsekonomi på frammarsch och Walesa en för länge sedan pensionerad president.
Rullstolsbundne Grzebski minns kommunisttiden men längtar inte tillbaks.
-När jag föll i koma fanns det bara te och vinäger i affärerna, kött ransonerades och bensinköerna ringlade sig överallt.
-Nu är det så mycket varor i affärerna att jag blir yr. Vad som förvånar mig i dag är att alla människor går omkring med sina mobiltelefoner och bara gnäller. Jag har inget att klaga över, säger Grzebski till tv-kanalen TVN24 enligt nyhetsbyrån Reuters.
Läkarna hade inte förväntat sig att Grzebski skulle överleva och vakna upp men hans hustru Gertruda gav inte upp.
-Det var Gertruda som alltid tog hand om mig och räddade mig. Och jag kommer aldrig att glömma det.
Hustrun skötte honom exemplariskt under alla 19 år så att han inte fick liggsår och infektioner.
-Jag grät mycket, och jag bad ofta. De som kom på besök frågade: När kommer han att dö? Men han är inte död, sade Gertruda i polsk tv.
Jan Grzebskis fyra barn har under de nitton åren hunnit gifta sig - och Grzebski har fått elva barnbarn att lära känna. Jonas Cho Walsgård
När jag skrev till socialminister Göran Hägglund om hur jag känner det och vad jag tycker så fick jag följande svar från honom:
|
S2006/7414/Sr |
||
| Socialdepartementet |
| SocialministernGöran Hägglund |
Tack för Ditt e-postmeddelande. Jag vill börja med att beklaga att mitt svar har dröjt.
Jag uppskattar att Du har tagit Dig tid att skriva till mig angående Din oro för att aktiv dödshjälp ska bli lagligt i Sverige.
Både aktiv och passiv dödshjälp är enligt brottsbalken straffbara handlingar och därmed inte tillåtna i Sverige. Med aktiv dödshjälp avses handlingar som direkt syftar till att en patient ska avlida och med passiv döds-hjälp avses underlåtenhet att vidta åtgärder som skulle kunna rädda en patients liv.
Regeringen har inte för avsikt att införa något dylikt. Dödshjälp strider vidare mot min uppfattning om samhällets ansvar och skyldighet att så långt som möjligt värna livet och ge människan bästa möjliga förutsättningar att ta sig ur den sjukdom som får honom eller henne att vilja ända sitt liv. Varje människa är unik och har ett okränkbart värde.
Många människor får möjlighet att leva ett gott liv efter en tids sjukdom eller depression. Jag menar att samhällets uppgift är att verka för ?livshjälp? i stället för ?dödshjälp?, och i den sjukes svaga stunder stötta honom eller henne på vägen tillbaka till ett normalt liv.
Återigen tack för Ditt e-postmeddelande.
Önskar Dig allt gott!
Stockholm i mars 2007
Med varma hälsningar
Göran Hägglund
Även tidigare så har denna åsikt funnits i den tidigare regeringen. Då tillsattes en utredning och här nedan kan du läsa en kommentar ang. detta.
Lagom till att Kommitten om vård i livets slutskede ska lägga fram sitt slutbetänkande, har Svenska Dagbladet presenterat en SIFO-undersökning om dödshjälp. JA till Livet menar att fokus istället bör ligga på alternativen - palliativ vård och hospice.
Sedan något år tillbaka arbetar en statlig utredning med frågor kring "Vård i livets slutskede". Förre socialministern Margot Wallström, som tillsatte utredningen, garanterade att frågan om dödshjälp inte skall behandlas av utredningen och att dödshjälp ej ska legaliseras i Sverige.
Angående dödshjälp säger utredningens direktiv bland annat: "Dödshjälp, eller eutanasi, innebär att en läkare avsiktligt avslutar en patients liv på dennes begäran. Enligt svensk lag är eutanasi förbjuden. Den som berövar en annan människa livet gör sig skyldig till mord eller dråp, även om det sker på den dödades begäran".
Avliva svårt sjuka
En av utredningens sakkunniga, professor Barbro Beck-Friis, säger med anledning
av det Holländska lagförlaget (Hemmets Vän 19/8 1999):
- Detta är inget annat än att avliva svårt sjuka människor.
Hon menar även att oftast vill inte patienten dö - de kan vara läkaren som tolkar det så, eller en dags outhärdlig smärta:
- Alla svårt sjuka vill inte ha dödshjälp. Otaliga gånger har jag upplevt att patienter som ena dagen inte velat något hellre än att dö, efter lite "trixande" med mediciner och rätt dosering kan vara fulla av livslust nästa dag.
Man måste förstå att svårt lidande föder ångest. Det finns en stor risk att läkaren själv är så ångestladdad inför situationen att dödshjälpen blir ett sätt att lindra den egna ångesten.
Livstestamente
En av de frågorna som kommittén utreder är om så kallade livstestamenten ska bli juridiskt bindande. Dödshjälpsadvokater talar ofta om att livstestamenten måste legaliseras för att förhindra att patienter vid livets slutskede tvingas genomgå ett enormt lidande till ingen nytta. Men alla - även läkare och sjukvårdspersonal - är nog överens om att ingen patient ska tvingas genomgå en extraordinär eller heroisk medicinsk behandling bara för att förlänga dödsprocessen. Istället bör den medicinska behandlingen övergå från att bota till att vårda, när personen uppenbarligen nått sina sista dagar.
Beprövad erfarenhet
Hälso- och sjukvårdslagen från 1982 säger även att patienten redan har rätt att avstå från behandling. Men fortfarande är det läkaren som beslutar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. En behandling får inte heller ha som enda syfte att avsluta livet.
Smärtlindring får däremot ges även om den medför en tidigare död som bieffekt. Livstestamentet är tänkt att till läkaren förmedla den sjukes vilja om han hamnat i ett
tillstånd där han inte kan uttrycka sin vilja.
Det sluttande planet
Problemen med att göra Livstestamenten bindande är flera:
* Om någon som inte är vid medvetande kan kräva att inte bli behandlad, att inte ens erhålla näring och vatten - i det enda syftet att dö - hur kan då läkaren neka en patient vid medvetande samma (icke)behandling?
* Och om en patient har rätt till ickebehandling som garanterat leder till att patienten dör, varför kan han då inte få en dödlig injektion i samma syfte?
Rätt att dö eller att leva
Grunden för att göra Livstestamentet juridiskt bindande är även den falska föreställningen att det finns en rätt att dö. FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna stadgar väldigt tydligt att det finns en rätt till liv. När vissa kräver rätten att dö innebär det för andra ett hot mot deras liv och deras rätt till liv. Detta har utvecklingen i Holland visat, där någras krav att få dö lett till att andra dödas utan att efterfråga det! I realiteten innebär alltså kravet att få dö att rätten till liv förr eller senare kommer att åsidosättas. Rätten till liv och rätten till död kan inte stå jämte varandra. Frågan är därför bara vilken rätt man förordar vårt land?
Palliativ vård
Man bör även vara medveten om att det finns andra bättre lösningar än dödshjälp och Livstestamenten. Barbro Beck- Friss uttrycker det så här:
- En döende människa ska av läkaren få hjälp att orka leva tills hon dör, och utan onödigt lidande. Vi måste arbeta för att få en bättre lindrande vård, palliativ vård, istället för att avliva människor på ett veterinärmedicinskt sätt.
