Detta är något som jag har engagerat mig mycket i för att det är en sak som kraftigt berör mig!
Det är alltså så att jag använder rullstol. Som du kan läsa nedan så råkade jag ut för en olycka 1973 när jag dök på för grunt vatten och bröt nacken vid nackkota 6. Från början var jag helt förlamad, men efter en tid så började jag kunna röra armarna till en del. Under ca 7-8 år så hade jag senare drabbats av smärta i kroppen som band mig vid sängen! Det var förfärligt jobbiga år, om än det fanns härliga stunder även då mycket tack vare min underbara familj och vänner. Det fanns tillfällen då jag funderade ut hur jag skulle ta slut på mitt liv. Tack och lov att det inte fanns dödshjälp i Sverige, för jag uppfyllde kriterierna för att få dödshjälp om jag hade bott i Holland! Tänk vad en lag kan göra med ett land och det synsätt som kommer om det plötsligen är vedertaget att man kan göra en sådan här sak!!!

Jag har suttit ensam framför min TV i min rullstol i en lägenhet på ett servicehus och sett program som visade människor i Holland som ville ha denna "hjälp" och jag minns hur jag rös! På den tiden visste jag inte var handikapprörelsen stod och att andra kunde känna som jag. Jag var inte heller kristen på den tiden så inte heller hos Jesus kunde jag söka min tillflykt! Det var där jag verkligen stampade ifrån mot denna lag, där i min ensamhet!

Innan olyckan hade jag förvisso suttit och pratat med några kompisar om hur vi tänkte när det gällde allvarliga saker. Jag minns att jag sa att hellre vill jag dö än bli beroende av rullstol! Ca 17 år var jag när jag sa det och efter bara några månader omkom en av kompisarna i en bilolycka! Det gick några månader till och sedan var det jag som råkade ut för en olycka! Nu är jag innerligt tacksam att jag överlevde och att det fanns människor närvarande när jag flöt upp med ansiktet under ytan, så dom kunde vända mig!

Detta med livstestamente som många pratar om varnar jag på det allvarligaste för, vem vet innan vad man tänker sen och min erfarenhet är stor genom att jag känner så många som har råkat ut för olyckor och ändå trivs med livet, när man bara har kommit på hjulen igen s.a.s.

Det är fler än jag som i denna situation upplever att våra liv kan ifrågasättas, om någon skulle ha fördomar och vi kanske skulle ha svårt att för stunden tala för oss.
Du kan läsa mer om tex. De handikappades riksförbunds åsikter om detta på DHR:s hemsida http://www.dhr.se/ Här kan du finna klara argument för den känsla som också jag har! Du kommer direkt till DHRs frågor i denna sak på följande länk http://www.dhr.se/index.php?page=etik

När det gäller selektiv abort - alltså att välja abort om man får veta att barnet har någon typ av funktionshinder - så dömer jag inte någon som kanske har gjort detta val, för livet är inte alltid lätt!
Ändå känner jag att det så oerhört ifrågasätter mitt och andras livsvärde!


Om du vill se ett inlägg som regional tv sydnytt gjorde här hos mig, så kan du klicka på följande  http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=40849
Innan så hamnade man hamnade man i uterummet till det hus jag nu skriver ifrån och det sammanlänkar detta huset till nästa. Du kunde då också här se när jag ihop med en personlig assistent sådde och sedan kunde du se lite utifrån husen på gården m m.

Vill du läsa mer om mina åsikter så kan du klicka på följande länk till Aftonbladet. Debattinlägget är skrivet ihop med en av de riksdagsman som står för samma värderingar som jag i denna sak. http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,723922,00.html

Som du ser nedanför så handlar det om hur det svenska samhället svikit en utsatt person – inte bara en gång – utan flera! Tom Alandhs tv-dokumentär för några år sedan speglade Joakims liv, och hur han och hans hustru fick strida för de rättigheter han hade på papperet – men inte i verkligheten. Jag har sett dokumentärerna och jag har varit på rehabilitering många gånger under min 36 år efter olyckan, alltför väl känner jag igen Joakims förtvivlan och känsla av att inte duga. Det är mer än en person jag har mött som i början efter en olycka har tänkt som Joakim men med tiden lärt sig leva och då är livshjälp av olika typer en bro till ett fortsatt bra liv!

I efterdyningarna av Joakims livsöde är det möjligt att röster höjs för att aktiv dödshjälp ska legaliseras även i Sverige. Mot detta finns det flera sakliga skäl att anföra. Den som har följt utvecklingen i de länder som har legaliserat dödshjälp eller läkarassisterat självmord – båda avsiktligt dödande inom sjukvården – vet att myntet har en annan sida än den vi lärt känna i och med Joakims berättelse.

Jag lägger in denna artikel här

Publicerad: 2005-11-03

---

Hittade på googles en artikel om mig när jag skulle fylla 50 år och den ligger kvar, här kan du kika på lite bilder och läsa mera om du vill http://hd.se/familj/2006/01/22/moete_med_gunnel_larsson/

Möte med Gunnel Larsson

När Gunnel Larsson 17 år gammal råkade ut för en olycka och vaknade i det närmaste totalförlamad ifrågasatte hon om det var lönt att leva vidare. Vid 50 års ålder engagerar hon sig starkt för att motverka dödshjälp och uppmanar människor i olika sammanhang att tänka efter före.

Möte med...
...Gunnel Larsson från Gödstorp utanför Viken, som bland annat engagerar sig starkt i handikappfrågor samt är ansvarig för det rikstäckande nätverket mot dödshjälp.

Bostaden, en stuga sammankopplad med en av längorna i föräldragården, är färgsatt i varma färger; orange, gult, rostrött.
—  Jag har precis fått vidgjort härinne. Det är alltid roligt att få fint hemma. Dessutom har det blivit mycket mer praktiskt.
Den elektriska rullstolen kräver svängrum liksom Gunnel Larsson själv. Hon är 177 centimeter lång.
Något av det som under åren kraftigt försvårade hennes liv, var att fordonen som användes i färdtjänsten var för låga.
—  Är man så lång som jag kunde man inte se ut. Är det inte en medborgerlig rättighet, att man ska kunna se ut när man åker?
Numera har hon tillgång till egen bil.
Något annat som upprört henne är situationen för en av hennes bekanta som flyttade in i en "anpassad" lägenhet.
—  Jovisst var den anpassad, men inte efter henne. Det fanns visst en ramp så att det skulle gå att komma ut på balkongen, men hon var inte stark nog för att ta sig upp för lutningen.
Gunnel Larsson har blivit en stark röst i handikappdebatten, både lokalt och på riksplanet. Många funktionshindrade undviker att ställa krav eftersom de upplever att de befinner sig i beroendeställning. Men det gäller inte Gunnel Larsson.
— Många gånger tycker man nog att jag är obekväm, men jag ser det som min plikt som medmänniska att tala för dem som inte vågar eller kan.
Före olyckan som i de flesta avseenden skulle förändra hennes liv, var hon blyg och lite tillbakadragen.
— Jag tvingades att tuffa till mig eftersom jag måste be om hjälp med allt.
Det var en varm sommardag då hon 17 år gammal badade i Lerbergets hamn. Hon gjorde ett huvudhopp och slog i botten. En nackkota krossades. När den akuta rehabiliteringsfasen med vistelser på olika institutioner var över valde föräldrarna att bygga om så att dottern kunde bo hemma och få hjälp av sina släktingar.
—  Vilka föräldrar står ut med att ha sina barn på långvården? Det var enda alternativet då.
Hemmet anpassades så gott det gick och modern fanns till hands dygnet runt.
— Men det gick ju inte i längden, båda kände att det blev för mycket för mor Astrid. Jag ville vara uppe länge på kvällarna och precis som alla andra ungdomar hade jag behov av att frigöra mig.
Gunnel Larsson flyttade till en lägenhet nära äldreboendet Ljunghaga i Höganäs med tillgång till hemtjänstpersonal. Efter det byggdes Höganäs första servicehus i Väsby och hon tvekade inte en sekund inför att flytta dit, även om hon blev mer beroende av färdtjänsten, utanför stan.
— Det var stor skillnad att ha tillgång till personal som fanns där hela tiden och det gjorde tillvaron mycket lättare.
När ett servicehus inne i Höganäs öppnade flyttade hon dit.
— Men det stora lyftet kom i och med personlig assistent-reformen 1994. Mitt liv blev mycket mer normalt och härligare, även om det också innebar ett stort ansvar. Det krävs mycket kunskap eftersom jag fungerar som arbetsledare för dem som jobbar för mig.
En period på 1980-talet arbetade Gunnel Larsson, först på Höganäs taxi och sedan på socialkontoret på en specialinrättad tjänst.
— Funktionen var på sätt och vis föregångare till de larm som finns i dag. Jag ringde runt till ensamma äldre och sjuka.
Kroppen protesterade emellertid och svarade med värk. Till slut klarade hon inte av att sitta upp. Under sju, åtta år framlevde hon sitt liv liggande och fick till och med en specialbår som hon själv kunde köra ut med.
Efter att Gunnel Larsson slutade arbeta utanför hemmet har hon lärt sig att ta tag i saker i en takt som även kroppen kan acceptera. Genom insändare och debattartiklar söker hon påverka makthavarna och till riksdagen skickar hon e-post. Hon sjunger och läser och har planer på att färdigställa böcker som hon börjat på för länge sedan. Hon ägnar sig också åt att planera rabatterna utanför det egna huset.
— Amaranträvsvansen och Magnus Rudbeckia är två favoriter, båda går i röd nyans.
För närvarande finns det dock ingen tid till det gamla intresset att måla i olja och akvarell.
— Det kommer, men att hålla igång verksamheten i ett nätverk som det vi bildat mot dödshjälp tar också tid.
Hon inbjuds emellanåt till vårdinstitutioner och andra ställen för att föreläsa och har mycket att delge från sina 32 år av kontakter med personal, tjänstemän och politiker.
— De allra flesta människor jag kommit i kontakt med har varit mycket lämpliga för sina uppgifter, dock inte alla. Bemötandefrågan har därför blivit en hjärtefråga!
Stor tröst och glädje upplever Gunnel Larsson i frikyrkoförsamlingen Hamnkyrkan i Höganäs. Från att ha haft en barnatro som så många andra, lade hon de religiösa funderingarna åt sidan helt och hållet under många år.
— Jag fick ett nytt liv när jag 1989 blev frälst och jag vill nu presentera Jesus för andra. Kännedomen om att han lever och vad han vill göra för oss är för underbart för att jag ska kunna hålla det för mig själv!
I veckan som gick fyllde Gunnel Larsson 50 år. På själva dagen flydde hon hemmet men firade stort på lördagen med släktingar och vänner i IOGT:s lokaler i Klappe, någon kilometer från Gödstorp.
— Vi har stor släkt och jag har många syskonbarn. Det är alltid lika roligt att träffas.

Suzanne Ingvaldson [email protected]042-489 94 23

---

Ytterligare en länk hittade jag på Googles ang Läkarsällskapets nya regler. Om du går ner på sidan som du kommer till på nedanstående länk så hittar du följande text och där kan du lyssna på sändningen, om du vill. Ang denna sändning så satt jag och fullständigt stampade för jag tyckte att jag inte fick komma in i början och jag hade så mycket jag ville säga och inflika, frustrerande! En person som kanske säger att man vill avbryta en behandling har kanske andra skäl än rent medicinska till varför det känns så jobbigt och den saken måste inte minst utrönas grundligt! Och fortfarande undrar jag då var gränsen ska gå och vem som ska ha tiden att grundligt undersöka om någon påtryckning eller depression kan ligga till grund för en sådan önskan.

"Dödshjälp eller avsluta livsuppehållande behandling?
Svenska läkarsällskapet har nyligen kommit med nya riktlinjer som ger stöd för läkare att avbryta livsuppehållande behandling, om patienten vill avbryta behandlingen. Niels Lynöe från Läkarsällskapet säger att man vill betona patientens rätt att vara med och bestämma. Men Gunnel Larsson som själv är rullstolsburen sedan en dykolycka för över 30 år sen efterlyser livshjälp istället för dödshjälp. Samtal med Gunnel Larsson och Niels Lynöe, ordförande Svenska Läkarförbundet."

http://stage3.sr.se/cgi-bin/p1/program/arkiv.asp?ProgramID=1637&formatID=116&Max=2007-05-28&Min=2004-04-01&PeriodStart=2007-04-01&Period=3&Artikel=1303280

---

Med tanke på pratet om livstestamente och att ta ställning till hur man vill ha det om man skulle råka ut för något allvarligt, så varnar jag! Jag trodde förr att jag visste, men fick verkligen ändra mig! Det finns många varnande exempel och vi är många som varnar för detta.

Följande artikel stod i bl.a. DN den 2 juni-07 och tänk om mannen hade t.ex. skrivit under ett så kallat "livstestamente" om hur han ville ha det om något mycket svårt skulle hända honom!!! Klistrar in artikeln här och ber er att tänka efter vad det hade betytt i hans liv och hans anhörigas liv!

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=656981&maNo=-1 Publicerad 2 juni 17:34

Vaknade efter nitton år i koma

Jan Grzebski föll i koma i det kommunistiska Polen. Nu har han, nitton år senare, vaknat upp i ett kapitalistiskt land. Ett sällsynt uppvaknande i Polen väcker uppmärksamhet i medier över hela världen.

Efter att ha legat i koma i 19 år efter en olycka har Jan Grzebski vaknat upp. Den 65-årige järnvägsarbetaren föll i koma i det kommunistiska Polen - och har nu vaknat upp i ett kapitalistiskt land.

För Grzebski är det en stor omställning. Sovjetunionen har lösts upp och Berlinmuren har rivits. Få länder har förändrats så mycket som Polen sedan 1988, året när Grzebski föll i koma. Då var landet kommunistiskt och Solidaritetsledaren Lech Walesa stod på barrikaderna. I dag är EU-landet Polen en dynamisk marknadsekonomi på frammarsch och Walesa en för länge sedan pensionerad president.

Rullstolsbundne Grzebski minns kommunisttiden men längtar inte tillbaks.

-När jag föll i koma fanns det bara te och vinäger i affärerna, kött ransonerades och bensinköerna ringlade sig överallt.

-Nu är det så mycket varor i affärerna att jag blir yr. Vad som förvånar mig i dag är att alla människor går omkring med sina mobiltelefoner och bara gnäller. Jag har inget att klaga över, säger Grzebski till tv-kanalen TVN24 enligt nyhetsbyrån Reuters.

Läkarna hade inte förväntat sig att Grzebski skulle överleva och vakna upp men hans hustru Gertruda gav inte upp.

-Det var Gertruda som alltid tog hand om mig och räddade mig. Och jag kommer aldrig att glömma det.

Hustrun skötte honom exemplariskt under alla 19 år så att han inte fick liggsår och infektioner.

-Jag grät mycket, och jag bad ofta. De som kom på besök frågade: När kommer han att dö? Men han är inte död, sade Gertruda i polsk tv.
Jan Grzebskis fyra barn har under de nitton åren hunnit gifta sig - och Grzebski har fått elva barnbarn att lära känna. Jonas Cho Walsgård

---

När jag skrev till socialminister Göran Hägglund om hur jag känner det och vad jag tycker så fick jag följande svar från honom:

	S2006/7414/Sr

Socialdepartementet

SocialministernGöran Hägglund

Bästa Gunnel!

Tack för Ditt e-postmeddelande. Jag vill börja med att beklaga att mitt svar har dröjt.

Jag uppskattar att Du har tagit Dig tid att skriva till mig angående Din oro för att aktiv dödshjälp ska bli lagligt i Sverige.

Både aktiv och passiv dödshjälp är enligt brottsbalken straffbara hand­lingar och därmed inte tillåtna i Sverige. Med aktiv dödshjälp avses hand­lingar som direkt syftar till att en patient ska avlida och med passiv döds-hjälp avses underlåtenhet att vidta åtgärder som skulle kunna rädda en patients liv.

Regeringen har inte för avsikt att införa något dylikt. Dödshjälp strider vidare mot min uppfattning om samhällets ansvar och skyldighet att så långt som möjligt värna livet och ge människan bästa möjliga förutsätt­ningar att ta sig ur den sjukdom som får honom eller henne att vilja ända sitt liv. Varje människa är unik och har ett okränkbart värde.

Många människor får möjlighet att leva ett gott liv efter en tids sjukdom eller depression. Jag menar att samhällets uppgift är att verka för ?livs­hjälp? i stället för ?dödshjälp?, och i den sjukes svaga stunder stötta honom eller henne på vägen tillbaka till ett normalt liv.

Återigen tack för Ditt e-postmeddelande.

Önskar Dig allt gott!

Stockholm i mars 2007

Med varma hälsningar

Göran Hägglund

---

Även tidigare så har denna åsikt funnits i den tidigare regeringen. Då tillsattes en utredning och här nedan kan  du läsa en kommentar ang. detta.

Lagom till att Kommitten om vård i livets slutskede ska lägga fram sitt slutbetänkande, har Svenska Dagbladet presenterat en SIFO-undersökning om dödshjälp. JA till Livet menar att fokus istället bör ligga på alternativen - palliativ vård och hospice.

Sedan något år tillbaka arbetar en statlig utredning med frågor kring "Vård i livets slutskede". Förre socialministern Margot Wallström, som tillsatte utredningen, garanterade att frågan om dödshjälp inte skall behandlas av utredningen och att dödshjälp ej ska legaliseras i Sverige.

Angående dödshjälp säger utredningens direktiv bland annat: "Dödshjälp, eller eutanasi, innebär att en läkare avsiktligt avslutar en patients liv på dennes begäran. Enligt svensk lag är eutanasi förbjuden. Den som berövar en annan människa livet gör sig skyldig till mord eller dråp, även om det sker på den dödades begäran".

Avliva svårt sjuka
En av utredningens sakkunniga, professor Barbro Beck-Friis, säger med anledning
av det Holländska lagförlaget (Hemmets Vän 19/8 1999):
- Detta är inget annat än att avliva svårt sjuka människor.
Hon menar även att oftast vill inte patienten dö - de kan vara läkaren som tolkar det så, eller en dags outhärdlig smärta:
- Alla svårt sjuka vill inte ha dödshjälp. Otaliga gånger har jag upplevt att patienter som ena dagen inte velat något hellre än att dö, efter lite "trixande" med mediciner och rätt dosering kan vara fulla av livslust nästa dag.
Man måste förstå att svårt lidande föder ångest. Det finns en stor risk att läkaren själv är så ångestladdad inför situationen att dödshjälpen blir ett sätt att lindra den egna ångesten.

Livstestamente
En av de frågorna som kommittén utreder är om så kallade livstestamenten ska bli juridiskt bindande. Dödshjälpsadvokater talar ofta om att livstestamenten måste legaliseras för att förhindra att patienter vid livets slutskede tvingas genomgå ett enormt lidande till ingen nytta. Men alla - även läkare och sjukvårdspersonal - är nog överens om att ingen patient ska tvingas genomgå en extraordinär eller heroisk medicinsk behandling bara för att förlänga dödsprocessen. Istället bör den medicinska behandlingen övergå från att bota till att vårda, när personen uppenbarligen nått sina sista dagar.

Beprövad erfarenhet
Hälso- och sjukvårdslagen från 1982 säger även att patienten redan har rätt att avstå från behandling. Men fortfarande är det läkaren som beslutar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. En behandling får inte heller ha som enda syfte att avsluta livet.
Smärtlindring får däremot ges även om den medför en tidigare död som bieffekt. Livstestamentet är tänkt att till läkaren förmedla den sjukes vilja om han hamnat i ett
tillstånd där han inte kan uttrycka sin vilja.

Det sluttande planet
Problemen med att göra Livstestamenten bindande är flera:
* Om någon som inte är vid medvetande kan kräva att inte bli behandlad, att inte ens erhålla näring och vatten - i det enda syftet att dö - hur kan då läkaren neka en patient vid medvetande samma (icke)behandling?
* Och om en patient har rätt till ickebehandling som garanterat leder till att patienten dör, varför kan han då inte få en dödlig injektion i samma syfte?

Rätt att dö eller att leva
Grunden för att göra Livstestamentet juridiskt bindande är även den falska föreställningen att det finns en rätt att dö. FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna stadgar väldigt tydligt att det finns en rätt till liv. När vissa kräver rätten att dö innebär det för andra ett hot mot deras liv och deras rätt till liv. Detta har utvecklingen i Holland visat, där någras krav att få dö lett till att andra dödas utan att efterfråga det! I realiteten innebär alltså kravet att få dö att rätten till liv förr eller senare kommer att åsidosättas. Rätten till liv och rätten till död kan inte stå jämte varandra. Frågan är därför bara vilken rätt man förordar vårt land?

Palliativ vård
Man bör även vara medveten om att det finns andra bättre lösningar än dödshjälp och Livstestamenten. Barbro Beck- Friss uttrycker det så här:
- En döende människa ska av läkaren få hjälp att orka leva tills hon dör, och utan onödigt lidande. Vi måste arbeta för att få en bättre lindrande vård, palliativ vård, istället för att avliva människor på ett veterinärmedicinskt sätt.