Fler och fler väljer att abortera foster som har Downs syndrom. Fosterdiagnostik har gjort det möjligt.

Hur långt kan diagnostiken gå?

Och finns det faror med att välja bort svaga individer?

– Det är inte farligt att välja bort sjukdomar, det kan tvärtom leda till ett bättre samhälle, säger filosofen Torbjörn Tännsjö.

I dag berättar Aftonbladet om att antalet barn med Downs syndrom inte ökar, trots att vi skaffar barn senare i livet. Anledningen är att fosterdiagnostik blivit vanligare, och med det fler aborter. Fler än hälften av alla kvinnor som får reda på att deras foster har Downs syndrom väljer att abortera bort dem.

Aftonbladets läsare är inte främmande för att överväga abort av foster med den avvikande kromosomuppsättningen. När 20 810 personer hade svarat på Dagens fråga trodde hela 85 procent att de skulle överväga abort. Men det finns också de som tycker att det är fruktansvärt att man ska välja bort svaga individer och skapa ett elitsamhälle.

Filosofen och etikprofessorn Torbjörn Tännsjö tycker inte att det finns några problem med fosterdiagnostik så länge den inte är tvingande.

– Jag försvarar fosterdiagnostik. Samhället ska inte hålla sig med någon idé om vilka människors som ska eller inte ska få finnas till, säger han.

"Bra med mer diagnostik"

Han ser snarare ett problem med att man inte har mer långtgående diagnostik. Teknikutvecklingen har gjort det enkelt att testa Downs syndrom, men Tännsjö tycker att det borde vara lika lätt att testa andra sjukdomar och funktionsnedsättningar.

– Problemet är att diagnostiken endast är riktad mot Downs syndrom eftersom samhället då sänder ut ett budskap om att just det inte är ok. Det vore skillnad om man kunde välja vad som helst. Då blir det individen som styr, och det är så det bör vara.

Enligt Tännsjös filosofi är det bra om man får ett samhälle med färre människor med problem. Att kunna välja bort dyslexi, färgblindhet och andra svagheter tror han endast skulle leda till något gott.

– Vi bör eftersträva utjämning av intellektuella och emotmotionella färdigheter. Då får vi ett mer jämlikt samhälle. Individen får mer handlingsutrymme och kommer att styras av sina positiva önskningar istället för av fysiska begränsningar.

Samhället blir inte mindre tolerant

Han tror heller inte att samhället blir mindre tolerant med färre människor med Downs syndrom eller andra funktionshinder. Tvärtom tror han att människor blir mindre konkurrensinriktade om de är mer lika.

– Ingenting försvinner för att vissa funktionshinder försvinner. Blir vi friskare och mindre märkta av svagheter lever vi bättre och då kan vi satsa mer på att utveckla tillexempel sjukvården för äldre och sjuka.

Det farliga med diagnostik tror Tännsjö är att samhället bestämmer vad som är önskvärt. Att man inriktar diagnostiken endast på vissa funktionshinder istället för att låta människor välja fritt.

– Om ingen mer än du själv bestämmer finns det ingen risk med detta.

Han understryker att han inte tror att livskvalitet beror av funktionsnedsättningar och inte heller av att man ser ut som en filmstjärna.

– Man lever inte ett sämre liv som utvecklingsstörd. Att utveckla tekniker för fosterdiagnostik handlar endast om individens rätt att välja.