Fina artiklar ur tidningen Världen idag kan du hitta här nedan, för livet!
Hej!
Jag lägger in alla och så kan du klicka in dig själv för att se vidare på dessa mycket fina artiklar!
Partiledarna oeniga i debatten
DN skriver idag ang. det så kallade valet i livet/döden
Till denna artikeln har jag skrivit följande kommentar:
Efter att själv ha erfarenhet av att ha råkat ut för en mycket svår olycka för 36 år sedan som innebär att jag idag behöver assistans dygnet runt, så har jag en bestämd åsikt att livshjälp är den hjälp som de allra flesta vill ha när det verkligen behövs!
Risken är att ni ropar efter dödshjälp tills ingen palliativ vård/vård vid livets slutskede och dyl. finns! Då har ni ändå inget val.
Innan trodde jag att jag ville dö om något som detta hände mig, men nu vet jag och jag gillar livet!
Jag önskar att du går långt ner på denna sida och ser varför jag och många andra reagerar så starkt mot detta synsätt!
http://www.dn.se/nyheter/sverige/doende-far-sjalva-bestamma-over-vard-1.1003687
Döende får själva bestämma över vård
Publicerat i dag. 00:51
Nya etiska riktlinjer ska minska självmorden bland sjuka äldre. Den som är döende ska själv få bestämma om sin egen död. Det slås fast i nya etiska riktlinjer, som kan leda till färre självmord bland sjuka äldre personer.
Det handlar om människor som hela sitt liv själva har fattat beslut om sin hälsa och sitt välmående. Om de fortfarande är beslutskapabla, varför ska de då inte få bestämma hur de ska ha det när de dör? säger Niels Lynöe, ordförande i Läkarsällskapets delegation för medicinsk etik.
Han är en av experterna bakom de nya riktlinjerna för palliativ sedering, som presenterades i går på Läkarstämman i Stockholm. Det innebär att den döende sövs eller är nästan vaken under sina sista dagar i livet. Målet är att han eller hon ska slippa oro, ångest, förvirring och smärta.
– Det är aldrig fråga om att förlänga eller förkorta dödsprocessen, bara att lindra symtomen under en vecka eller två, säger Niels Lynöe.
De nya riktlinjerna ger den döende större möjligheter att påverka sin situation. Om ingen annan behandling hjälper mot smärta eller ångest ska den döende erbjudas att bli sövd.
I dag avgör läkaren om en patient lider av fysiska, sociala eller existentiella skäl. Många läkare tar bara hänsyn till fysisk smärta när de avgör om den döende ska erbjudas sövning.
– Hur mycket en person lider är en subjektiv upplevelse. Det går inte att skilja på olika typer av lidande. Smärta och ångest påverkar samma delar av hjärnan, säger Niels Lynöe.
Om den döende är för sjuk för att kunna fatta beslut ska läkaren föra en dialog med de anhöriga.
I de nya riktlinjerna betonas också att läkarna ska berätta för den döende om vilken hjälp som finns att få när döden närmar sig. Vart fjärde självmord i Sverige begås enligt Niels Lynöe av en äldre person som ofta är allvarligt sjuk.
– Vi hoppas att bättre information kan förebygga att äldre tar livet av sig för att de är oroliga inför slutskedet.
En bakgrund till de nya riktlinjerna är det så kallade Jockefallet. Trafikskadade Joakim Alpgård fick inte avsluta den respiratorbehandling som höll honom vid liv och han reste till slut till Schweiz för att få slippa sitt lidande.
– Med de nya riktlinjerna hade han kanske kunnat få mer hjälp och känt sig trygg, säger Niels Lynöe.
Anna Bratt
Hur nåbar är någon som är i ett koma liknande tillstånd?
Idag den 24 nov. -09 skriver SvD följande ang. kommunikation med någon som till synes ligger i koma. En mycket intressant artikel som påminner mig om människor jag mött på vandringen. Jag minns bl.a. en ung kille som berättade om hur han efter en konstig sjukdom blev totalt oförmögen att kommunicera med omgivningen under en tid. Minns att han längtade efter snus m.m.! Frågan är hur mycket som har gjorts för att fånga upp människors tankar och vilja i dyl sammanhang?
Dessutom är det ju verkligen så att om än någon inte kan förmedla sig med ytter världen på ett vanligt sätt, betyder det verkligen då att personen inte är en person längre? Jag anser att människovärdet sträcker sig längre än så!
Att gå in för att ifrågasätta som en man gör, i stället för att nå och försöka hjälpa är sannerligen krasst! En rysare är ingenting mot detta!
Expressen skrev den 24 nov. -09 i papperstidningen och på nätet det som ligger här under och missa inte att se filmen på Rom Houben!!!
I SvD kan du läsa om bl.a. James Randi som är en mycket stark ifrågasättare av all dyl. kommunikation!
Du kan också läsa om en föregångsman i ämnet som heter Steven Laureys, han är läkare.
På det allvarligaste rekommenderar jag dig att gå in på följande länk och själv se denne man i en filmsnutt som åtminstonde jag har mycket svårt att ifrågasätta! Kan tyvärr inte kopiera in direkt till bara filmen men klicka på pilen på bilden som kommer upp så kan du se den!
http://www.expressen.se/1.1790078
Koma-patient fullt medveten i 23 år
I 23 år betraktade läkarna Rom Houben som ett hopplöst fall; dömd att till sin död vara försjunken i djup koma.
Nu har han "återfötts" sedan läkarna upptäckt att han varit vid medvetande hela tiden.
Den 23-årige belgiern Rom Houben, kampsportare och teknolog, råkade ut för en svår trafikolycka 1986. Han blev helt förlamad och förlorade talförmågan, så läkarna trodde att han låg i djup koma. Inga undersökningar avslöjade att han var vid fullt medvetande och med obrutet intellekt.
Medicinering "väckte´" honom
Fram till nyligen utgick alla från att han aldrig skulle komma till medvetande igen. Inte förrän hjärnröntgen, datortomografi, avslöjade att hjärnan var så gott som helt oskadad. Då sattes medicinering in som "väckte" honom. Nu kan han kommunicera med omgivningen med hjälp av en dator med specialkonstruerat tangentbord och har berättat om de fasansfulla åren, skriver den tyska tidskriften Der Spiegel.
"Skrek på hjälp"
"Jag skrek på hjälp, men inte ett ljud hördes", har han sagt.
Maktlös tvingades han ligga i sin sjukhussäng och höra hur läkarna till en början försökte få kontakt med honom, utan att han kunde svara. Efter en tid gav alla upp hoppet om honom. Därefter försökte han stå ut med tillvaron genom att meditera och drömma sig bort till barndomen och fantisera om en bättre värld.
"Aldrig ska jag glömma den dag när de upptäckte mig – min andra födsel", har den i dag 46-årige Houben skrivit på sin dator.
Av TT
[email protected]
Publicerat 23 november 2009
Uppdaterad 24 november 2009
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3839455.svd
Budskap från man som var i koma ifrågasätts
Publicerad: 24 november 2009, 16.48. Senast ändrad: 25 november 2009, 13.47
Berättelsen om mannen som ska ha legat i koma i 23 år ifrågasätts. Framför allt gäller diskussionen hur han kunnat förmedla sig med omvärlden, där assistenter hjälper honom att skriva ned sitt budskap.
46-årige belgiern Rom Houben ska ha skrivit på datorn om hur han "skrek på hjälp, men inte ett ljud hördes". Han råkade ut för en trafikolycka 1986, blev förlamad och förlorade talförmågan. Han har därefter betraktats som okontaktbar – fram till nyligen då läkaren Steven Laureys genom moderna hjärnavbildningsmetoder upptäckte att hans hjärna fungerade.
Enligt Der Spiegel ska han nu kunna kommunicera med hjälp av ett specialkonstruerat tangentbord. Men denna kommunikation ifrågasätts av James Randi, amerikansk illusionist som har specialiserat sig på att kritisera pseudovetenskap.
Han har granskat det som kallas "underlättad kommunikation" där en assistent hjälper patienter att föra handen till olika tangenter så att meddelanden kan skrivas ned på en dator. Han menar att assistentens insats i detta fallet är diskutabel och hänvisar till ett videoklipp där belgaren Rom Houben själv uppges skriva. I klippet ses hur assistenten för Houbens hand över tangentbordet och på så sätt formar hans text.
"Detta är ytterligare ett tydligt exempel på bottenlös, skicklig, medveten okunnighet utförd av medicinsk personal", skriver James Randi på sin hemsida.
"Jag kan inte förstå hur någon, professionell medicinsk person eller lekman, kan fortsätta tro att denna fars kallad 'underlättad kommunikation' representerar något annat än fantasi", skriver James Randi vidare. Han menar att metoden kan jämföras med att det också går att få det att se ut som om hästar kan räkna.
Randi menar att Rom Houben i själva verket inte kan uppfatta vad som försiggår på dataskärmen och inte är medveten om vad som pågår. I stället har han utnyttjats för andras syften, hävdar James Randi som anser att "denna grymma fars måste få ett slut".
Den svenska hjärnforskaren Lars Olson på Karolinska Institutet säger till SvD.se att Rom Houbens läkare Steven Laureys utan tvekan är en auktoritet på området när det gäller olika typer av koma och möjligheten att undersöka dem med moderna metoder. Laureys har skrivit ett stort antal vetenskapliga artiklar på området.
– Men vad gäller den filmsnutt som gick att se där någon använder "facilitated communication" för att hjälpa Houben att uttrycka sig, så håller jag med James Randi så till vida att det absolut inte går att se om Houben alls påverkar tangenttryckningarna, säger Lars Olson som dock menar att man därmed inte kan utesluta att Houben har kunnat förmedla sig på något sätt.
– Det finns förstås vetenskapliga sätt att kontrollera detta, man kan tänka sig att Houben ombeds upprepa samma text med två olika faciliterande personer och se om det blir lika, säger Lars Olson.
Steven Laureys har eftersökts av flera internationella medier för ytterligare kommentarer kring Houben och hur han har kommunicerat, men Laureys har inte gett några intervjuer.
Även SvD.se har på onsdagen utan framgång sökt Steven Laureys på hans kontor i Liège i Belgien.
Carina Stensson
08-13 59 23
Socialminister Göran Hägglunds inledningstal den 11 nov -09
http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=5887&Itemid=98
Tännsjö
2009-11-11 03:45
Hägglund vill bemöta Tännsjö
I dag inledningstalar socialminister Göran Hägglund på barnmorskeförbundets årliga konferens, där den kontroversiella professorn Torbjörn Tännsjö är huvudtalare i ämnet ”abort på könsindikation”.Göran Hägglund väljer att i dag inledningstala på barnmorskeförbundets konferens ”Reproduktiv hälsa”.
Detta trots att ministern i en debattartikel tidigare uppmanat kommuner och landsting att ta avstånd från Torbjörn Tännsjö och Karolinska institutet där han har en professur i medicinsk etik.
– Jag medverkar ofta i sammanhang där det också finns meningsmotståndare. Som politiker vore det konstigt att undvika alla sådana sammanhang, säger Göran Hägglund, när Världen idag frågar om hans medverkan.
Han medger dock att han fortfarande är kritisk mot Tännsjös idéer.
– Jag är kritisk mot Tännsjös utilitaristiska filosofi, främst hans syn på människovärdet. Han är en extrem utilitarist och förespråkar bland annat dödshjälp och att föräldrar ska välja bort barn med vissa egenskaper.
Finns det inte en risk att du genom din medverkan ger legitimitet åt ett budskap som du själv inte står för?
– Jag tycker inte att jag ger Tännsjös idéer legitimitet. I stället ser jag det som en chans att få berätta vad vi står för och vilka värderingar vi tycker ska vara grundläggande för vården, säger Göran Hägglund.
Vid barnmorskeförbundets konferens medverkar även en rad sponsorer, exempelvis Libero och Natusan baby.
Sponsorerna får bland annat hålla seminarier och ge deltagarna gåvor.
Världen idags rundringning visar att samtliga företag som sponsrar konferensen inte ser något problem i att låta deras varumärke synas ihop med den kontroversiella professorn Torbjörn Tännsjö.
– För oss spelar det ingen roll vem som talar, vårt syfte är att effektivt nå ut till målgruppen vilket vi gör, säger Ann-Chriztine Ericsson, vd, för läkemedelsföretaget Nycomed, en av konferensens sponsorer.
Erik Lundström
Jonas Adolfsson
[email protected]
http://www.regeringen.se/sb/d/11540/a/135195
Tal Kistamässan 11 november 2009
Göran Hägglund, Socialminister
Tal av Göran Hägglund vid barnmorskekonferens
OBS! Det talade ordet gäller!
Kära vänner,
Tack för att jag fick komma hit.
Inte minst är det roligt att få träffa en profession med sådana anor. Nu är det snart trehundra år sedan de första edsvurna barnmorskorna sågs i Sverige. Såvitt jag vet var vi först i världen med det. Och det säger faktiskt något mer än att svenska barnmorskor kan se tillbaka på ett rikt professionellt arv som ni kan vara stolta över. Det säger någonting om Sverige.
Vi vet att Sverige är ett barnvänligt land. Det finns få länder där barns rätt och välfärd står så starkt i fokus som i Sverige. Men det är när man vet att vi har den äldsta formella barnmorsketraditionen i världen som man också känner att den här omtanken är historiskt förankrad. Och det är tryggt, för då vet man också att den kommer att leva vidare även i framtiden.
Att vara barnmorska är inte vilket jobb som helst, det är nog alla överens om. Och jag kan inte föreställa mig annat än att det är en fantastisk upplevelse att få bidra till att liv kommer till världen. Varje dag nya glädjeämnen. Men liksom det förstås alltid är en själslig utmaning att möta föräldrar vars förlossningar lett till tragedier och prövningar. Det är i den meningen inte bara frågan om ett hantverk utan också om mänsklig förmåga. Och det är någonstans där ett yrke inte bara blir ett yrke utan också kan kallas för ett kall.
Det är ofta barnmorskor som är gruppledare i de föräldrautbildningar som ges inom ramen för regeringens strategi för utvecklat föräldrastöd. Dessa så kallade öppna grupper som mödra- och barnavårdscentralerna erbjuder alla nyblivna föräldrar är mycket uppskattade.
Föräldrar uppger att de har glädje och nytta av att utbyta erfarenheter med andra föräldrar om olika aspekter av föräldrauppgiften. I de öppna grupperna är det föräldrarnas behov och intressen som i hög grad styr vilka ämnen som tas upp. Gruppledaren tillför gruppen kunskap om barns psykosociala utveckling och hälsa. Gruppledaren står även för ett annat mycket viktigt bidrag, nämligen att - i hållning snarare än i ord - bekräfta de blivande eller nyblivna föräldrarna i att de är tillräckligt bra föräldrar, att de duger och uppmuntra och stimulera dem att lita på sina egna iakttagelser när det gäller det egna barnet. Och förstås, att hitta egna fungerande lösningar på det som upplevs som svårt.
Men barnmorskans uppdrag handlar förstås också om annat. Inte minst arbetet för kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa, som har stor betydelse för folkhälsan. Inte bara i Sverige utan också internationellt. De svenska ambitionerna på det här området gör inte halt vid gränserna. I internationella sammanhang har Sverige en unikt stark ställning i de här frågorna. Den 12 oktober lanserade Sverige en särskild satsning för att öka fokus, samordning och effektivitet när det gäller att nå FN:s millenniemål 5 om förbättrad mödrahälsa och minskad mödradödlighet. Det är det enda av utvecklingsmålen som inte förbättrats i låginkomstländer de senaste 20 åren. Sverige satsade redan innan nästan fyra miljarder kronor på hälso- och sjukvård där mödrahälsa ingår.
Nu höjer Sverige ambitionsnivån ytterligare och satsar 100 miljoner kronor extra ur biståndsbudgeten för 2009 på insatser som ska skynda på utvecklingen och ge fler kvinnor och nyfödda chansen att överleva graviditet och förlossning. Inom utrikes- och utvecklingspolitiken är frågan om sexuell och reproduktiv hälsa ett av Sveriges mest prioriterade områden.
Utgångspunkten för vårt internationella engagemang i dessa frågor är de åtaganden världens länder gjort i samband med konventionerna för de mänskliga rättigheterna och resultaten från FN:s internationella konferenser. För det som händer på andra sidan av jordklotet angår oss också. Det finns värden som är allmängiltiga i alla länder. Eller rättare sagt borde vara det.
I Kina har man sedan flera år satt i system att välja bort foster som man vet är flickor för att man föredrar att ha pojkar som barn. Det är inget annat än ett hån mot tanken på lika värde.
Vi ska vara väldigt noga med att hålla stånd mot sådana här tendenser i Sverige.
För vad är det för samhälle vi skulle få om personer klassificerades och ratades redan innan de ens blivit födda? Vad är det för en människosyn som utvecklas ur ett sådant beteende? Jag tror säkert att man i Kina kan ställa upp en mängd olika argument för varför det skulle vara nyttigt och praktiskt att föräldrarna fick göra på det här sättet, men det spelar faktiskt ingen roll. Nyttoaspekter kan man anlägga på mycket här i världen, men inte på allt. Vi tror på människovärdets okränkbarhet och vi tror på jämlikhet mellan man och kvinna. Det finns ingen anledning för oss att hitta på ursäkter för att vi ska kunna kompromissa med de här utgångspunkterna.
Det är inte nyttan som får oss att vårda våra föräldrars gravar. Det är inte nytta som gör att vi hjälper varandra utan att begära något tillbaka. Det är inte nyttan som får oss att baka pepparkakor till jul eller ställa fram adventsstakar i fönstren. Om människan vore en nyttovarelse, en som ständigt kalkylerade varje enskilt litet drag, vägde det mot andra drag enbart utifrån hur det gagnade en själv, vägde varje medmänniska utifrån vad denne kan tillföra i fördelar, då vore samhället illa ute. Om hon vore en varelse för vilka alla så kallade onyttiga andliga, sociala och kulturella värden hela tiden skulle plockas isär för att se vad som var det mest logiska och praktiska, då spelade det ingen roll hur tekniskt utvecklade vi vore. Vi skulle inte vara mycket mer än intelligenta djur.
Visst, det här är teoretiska och filosofiska frågor. Men man får inte vifta bort dem för det. Det rör trots allt fundamenten för hur vi ser på moral och på hur vi vill att vårt samhälle ska vara.
För min del är det glasklart: jag vill att samhället ska präglas av en fast värdegrund som handlar om båda könens lika rätt. Och av en människosyn som går ut på att vi har något större än bara nyttomaximering framför ögonen.
Kära vänner,
Det finns med andra ord en hel del som är värt att dryftas under dagar som dessa. Från det mycket praktiska till det djup principiella. Det räcker med en snabb blick på det program som ni har framför er för att man ska inse att en barnmorskas profession knappast hör till de som skulle ha tappat i angelägenhet under de senaste trehundra åren. Det är kartläggning av akupunkturbehandling, det är vårdgivares attityder till kejsarsnitt, det är barnmorskeförbundets projekt i Pakistan, det är kängurumetoden, det är omhändertagandet av offer för sexuella övergrepp, det är webbaserad undersökning och det är amning av måttligt prematura barn. Och mycket, mycket mer.
Det är kort sagt en hel värld. En värld av aspekter kring det viktigaste som kan hända i en människas liv: att bringa barn till världen. En värld där ni alla står i centrum och kommer att göra det i långt mer än trehundra år till.
Tack ska ni ha!Regeringskansliet
103 33 Stockholm
Växel 08-405 10 00
Tidningsartiklar ang. Barnmorskeförbundets konferens och talare!
Jag har ringt och mailat för att protestera mot att Tännsjös extrema människosyn upphöjs så i detta mycket viktiga sammanhang! Hans åsikter stör mig nästan alltid och det kan du läsa om längre ner på min blogg här och jag tror du då kan förstå mig.
En kvinna jag känner har jag allt mer kommit att tänka på. Hon levde i Hitler Tyskland och var funktionshindrad. Hon och hennes familj fick fly för funktionshindrade personer var den första grupp som dödades i Tyskland. Hennes berättelse kan man aldrig glömma och den människosynen som förföljde henne får aldrig breda ut sig igen!
http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=5825&Itemid=98
Tännsjö huvudtalare hos Barnmorskeförbundet
|
2009-11-05 09:01 |
|
Tännsjö huvudtalare hos Barnmorskeförbundet |
|
|
Svenska barnmorskeförbundet har bjudit in professor Torbjörn Tännsjö som huvudtalare vid sin årliga konferens i nästa vecka. |
http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=5826&Itemid=98
”Barnmorskeförbundet förskräcker”
|
2009-11-05 12:02 |
|
”Barnmorskeförbundet förskräcker” |
|
|
Att Torbjörn Tännsjö är huvudtalare hos Svenska barnmorskeförbundet väcker oro och kraftig kritik.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=192096 Professor: Vi kan inte säga nej till abort på grund av könTorbjörn Tännsjö ifrågasätter Sveriges ”dubbelmoral”Textstorlek
  | Publicerad: 2009-11-06 03:00 | Uppdaterad: 2009-11-06 10:09Aborter på grund av kön bör tillåtas. Det anser professor Torbjörn Tännsjö, huvudtalare på Svenska Barnmorskeförbundets konferens nästa vecka.
- Eftersom vi tillåter abort på grund av sjukdom kan vi inte säga nej till abort på grund av kön, säger Torbjörn Tännsjö. Nästa vecka arrangerar Svenska Barnmorskeförbundet sin årliga nationella yrkeskonferens Reproduktiv hälsa, i år på KistaMässan i Stockholm. Konferensen är ett forum för barnmorskor men lockar även lärare och forskare. "Låter häpnadsväckande"En av huvudtalarna på konferensen är Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och ledamot av Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor. Han kommer att tala om abort på könsindikation, något som han anser bör tillåtas. - Det kanske låter häpnadsväckande. Första instinkten är att det bör förbjudas, men tänker man efter så är det inte så självklart, säger Torbjörn Tännsjö. - Det går inte att förbjuda abort på grund av fel kön, men tillåta abort på grund av utvecklingsstörning. Då sänder man signalen att vi inte tillåter utvecklingsstörda i samhället. Torbjörn Tännsjö anser att samhället inte ska ha några idéer om vilka individer som ska finnas eller inte finnas. Enligt honom är det upp till föräldrarna att bestämma. - Abort på grund av kön är än så länge ganska ovanligt i Sverige, men fall har förekommit och därmed är frågan väckt. - Vi har insett att det leder till slitningar. Det finns fall där vårdpersonal inte har velat meddela barnets kön på grund av att man misstänkt att föräldrarna då skulle välja abort. Men enligt sekretesslagen måste de berätta. Enligt Torbjörn Tännsjö har vårdpersonal som försöker förhindra abort inte förstått sin roll. - Deras uppgift är inte att ha synpunkter på när fosterdiagnostik ska användas eller inte, säger han. Sjukvården ska vara neutral och inte utsätta kvinnor för tvång eller påtryckning i någon form. Risken för att vi kommer att se en utveckling med fler aborter på grund av kön i framtiden är liten enligt Torbjörn Tännsjö. Han tror dock att det finns två kategorier av föräldrar där det kan vara aktuellt. Det ena är personer med bakgrund i länder där det av ekonomiska och sociala skäl är bättre att få pojkar. - När man kommer till Sverige gäller ju inte de förutsättningarna längre, då bör de värderingarna i de flesta fall klinga av. "Brutal åtgärd"Den andra kategorin som skulle kunna välja abort på grund av kön kallar Tännsjö "den amerikanska modellen". - Det är de som vill ha en perfekt matchning av familjen. Man har kanske två pojkar redan och vill att den tredje ska bli en flicka. - Men det är en så brutal åtgärd så det blir nog inte så utbrett. Han kan tänka sig att det blir en vanligare fråga i samband med provrörsbefruktning. Där är det idag inte tillåtet att välja kön, där-emot att välja bort embryon där sjukdom kan misstänkas. - Där har vi den här dubbelmoralen! Det är en brist i lagstiftningen, den är inte tillräckligt liberal idag, säger Torbjörn Tännsjö. Anledningen till att Svenska Barnmorskeförbundet bjudit in just Torbjörn Tännsjö som talare är att man vill sätta igång diskussioner och samtal kring de här frågorna. - Han är väldigt bra på att tala om fosterdiagnostik och abort och andra känsliga saker på ett sätt så att människor börjar reflektera och tänka, säger Ingela Wiklund, förbundsordförande. - De här frågorna är viktiga för oss. Det är så mycket som man kan ta reda på i förväg i dag. Hur ska vi förhålla oss till det? Provocerande professorAtt han kan uppfattas som provocerande av somliga ser Ingela Wiklund inte som något problem. - Även om man är emot kvinnors rätt att göra abort så måste man ju ändå höra vad andra har att säga, vilken retorik som används, för att kunna bemöta det. Ingela Wiklund tror att Torbjörn Tännsjö är så känd bland barnmorskor och läkare att det inte kommer som någon överraskning för någon att han "är en person som spetsar till det". - Deltagarna i den här konferensen är tillräckligt begåvade och reflekterande för att lyssna till Torbjörn Tännsjö, men sedan ändå bilda sig en egen uppfattning. Barnmorskor är generellt ganska kritiska till sådant de hör. Det blir dock ingen offentlig debatt i anslutning till Torbjörn Tännsjös föredrag på konferensen. |
Miriam Arrebäck
dagen.seFick idag veta om att Svenska Barnmorskeförbundet inbjudit Tännsjö!!!
Mycket ska man höra och jag trodde inte mina öron när en man jag känner ringde mig och berättade detta! Hur kan det bli så tokigt att denna grupp som har människoliv i sina händer inte vet hur kontroversiell Tännsjö är utan skriver om honom på ett sätt som låter långt ifrån insiktsfullt! Att ha titlar bevisar ibland ingenting, det är vad jag får ut av detta!
Läs längre ner på min blogg för att se vad denne man tidigare har uttalat sig om så tror jag du förstår varför jag säger som jag gör!
Jag fördömer inte Tännsjö, men det han säger fördömer många människor och bla mig!!!
Om du går in på Svenska Barnmorskeförbundets hemsida så ser du inbjudan till denna två dagars kurs och hur det hela är upplagt, på högsta ribban!!! Inbjudan finns på följande länk: http://www.barnmorskeforbundet.se/reproduktiv_halsa_2009/index.html och jag lägger också in den här:
Konferens Reproduktiv hälsa
11-12 november 2009, Kistamässan/Stockholm
Svenska Barnmorskeförbundet genomför 11-12 november den årliga nationella yrkeskonferensen Reproduktiv hälsa. Konferensen som i år hålls på KistaMässan i Stockholm är ett viktigt forum för barnmorskor som vill hålla sig uppdaterade om det senaste inom hälso- och sjukvården. Konferensen har kommit att bli en mötesplats för såväl kliniskt arbetande barnmorskor som lärare och forskare. I år är konferensens tema ”Hälso- och sjukvård i framtiden”, ett tema som på olika sätt kommer att märkas i programmet. Kända forskare och andra kommer att tala om ämnen inom förlossningsvård, amning, abort, patientsäkerhet, internationell hälsa och ledarskap. Vi kommer också att presentera ett nytt web-baserat utbildningsprogram i CTG. Nytt för i år är att vi välkomnar även andra yrkesutövare i vården att delta på vår konferens.
Invigningstalare
Socialminister Göran Hägglund
Huvudtalare
Torbjörn Tännsjö professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och ledamot av Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor samt Donationsrådets etiska kommitté. Torbjörn Tännsjö är en av Sveriges mest tongivande filosofer i bioetik, moralfilosofi och politisk filosofi och deltar ofta i debatter i media. Som huvudtalare kommer han att tala om abort på könsindikation.
Ingegerd Hildingsson är docent i hälsovetenskap vid Mittuniversitetet, institutionen för hälsovetenskap. Ingegerd Hildingsson har fått nära 4,5 miljoner för att studera hur kvinnor och vårdgivare upplever de kejsarsnitt som görs utan att det finns en medicinsk anledning. Som huvudtalare kommer hon att tala om faktorer relaterade till nutida föräldrars önskemål i samband med barnafödande.
Seminarier
Läs vidare i programmet 2009-10-22 (klicka här)!Workshops
- Webb-baserad utbildning i fosterövervakning
Presentation av nytt utbildningsmaterial
Kongressmiddag
Möjligheter att göra studiebesök
Exlusiv årsprenumeration
Exklusivt för dig som deltar - en årsprenumeration på den nya vetenskapliga tidskriften Sexual and Reproductive Health Care – lanseras 2010 av Svenska barnmorskeförbundet och publisherföretaget Elsevier.
Anmälan och anmälningsinformation
Följ länk till externt anmälningsformulär
Utställning och sponsring
För praktiska frågor kring utställningen, vänligen kontakta:
Susanna Johnsson
Tel: 031-780 30 34
E-mail: [email protected]
För bokning som sponsor eller utställarplats, vänligen kontakta:
Henrik Svensson
Tel. 031-780 30 31
E-mail: [email protected]
På följande länk kan du läsa hela programmet för seminariet och en del talare verkar ha mycket bra och befogade ämnen att dela! Det kusliga är alltså att Tännsjö upphöjs som huvudtalare och att beskrivningen av honom nästan upphöjer honom till skyarna!!! http://www.barnmorskeforbundet.se/reproduktiv_halsa_2009/program_2009-10-22.pdf
I ett mail från en annan vän som också blev bestört skriver han:
"Nu har det gått en dryg vecka sedan Tännsjö gjorde sitt utspel angående funktionshinder som ”svagheter” och försvar för abort på grund av ”dyslexi” och ”färgblindhet” och idag fick vi reda på att valts ut till huvudtalare på en nationell konferens där han ska tala om könsselektiva aborter. Tidigare har han, exempelvis på Newsmill, inte bara försvarat rätten att kunna göra abort på grund av kön, utan också det etiskt godtagbara med dessa aborter samt naturligtvis också abort på grund av funktionshinder. Exempelvis skriver han mycket om abort på grund av dövhet, i sin artikel på debattsajten Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/23/darfor-ar-det-inte-fel-att-abortera-flickfoster
Inbjudare, som alltså låter Sveriges mest framträdande förespråkare för utsorterande fosterdiagnostik tala oemotsagd, är Barnmorskeförbundet, det förbund med Sveriges barnmorskor som ska vägleda och hjälpa gravida som fått reda på att deras barn kanske har någon form av funktionshinder."
Klistrar här in artikeln från Newsmill
Flickaborterna
Foto: ScanpixDärför ska det vara tillåtet att abortera flickfoster
Publicerad: 2009-02-23, Uppdaterad: 2009-02-25
Även om fall som det nu uppdagade i Eskilstuna, där kvinnor väljer att abortera flickfoster, väcker starka känslor hos oss, så bör vi besinna oss. Vår spontana "gut feeling" inför komplexa fenomen som dessa är inte alltid tillförlitliga. Det skriver professor TORBJÖRN TÄNNSJÖ.
Om författaren
Torbjörn Tännsjö är professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
Diskussionen började redan för några år sådan, då personalen vid en kvinnoklinik i Väst-Sverige klagade på att vissa kvinnor med särskild etnisk bakgrund gjorde ultraljud, fick veta fostrets kön, och aborterade om det var en flicka. Personalen såg dessa aborter som uttryck för kvinnofientlighet och bad samhället om tillåtelse att inte berätta om könet när de misstänkte att upplysningen skulle leda till abort. De fick ett bestämt besked. Sekretesslagen förbjuder dem ha hemligheter för sina patienter. Och abortlagen ger kvinnor rätt till abort före den 18:e graviditetsveckans utgång, utan att de redovisar sina skäl. Nyligen upprepades historien vid Eskilstuna sjukhus. Personalen klagade, samma besked har på nytt lämnats. Både sekretesslagen och abortlagen ger tydligt besked om hur man ska förhålla sig till dessa kvinnor. Ett nytt inslag den här gången är en uppgift, som gynekologen Lars Hamberger i Göteborg tillfört, nämligen att norska kvinnor skulle söka sig till Sverige för att göra abort. Ingen vet idag om detta bara är en vanlig "Norgehistoria" eller verkighet. Vår socialminister, Göran Hägglund, är emellertid oroad. I Dagens Nyheter den 23 februari 2009 säger han:
- Jag står för den lagstiftning vi har när det gäller aborter, men går det att komma åt en situation där foster aborteras enbart för att det är fel kön bör vi försöka hitta en sådan lösning.
Socialstyrelsen har också enligt samma källa fått i uppdrag att kartlägga "födelseland" för aborterande kvinnor.
Jag gissar att många känner sympati med detta resonemang. De tänker som personalen vid de aktuella klinikerna, att det måste vara något fel om kvinnor systematiskt väljer att abortera flickor, de tänker att detta måste hänga samman med att dessa kvinnor är socialiserade in i en kvinnoförtryckande kultur, och de önskar att samhället ska "sätta ned foten" och få stopp på verksamheten. Kanske tänker de också att detta måste vara i de gravida kvinnornas eget intresse. De kan väl inte innerst inne önska dessa aborter.
Även om denna tankegång luktar en smula paternalism och kulturell chauvinism, så kan den framstå som i grunden sund och riktig. Bakom den ligger följande föreställning. Detta med fosterdiagnostik och selektiv abort (abort p.g.a. av något man vet om det väntade barnets hälsa och egenskaper) är problematiskt, men något vi får leva med. Men ska vi alls hålla oss med medicinska tekniker som dessa är det bäst att samhället på ett klokt sätt reglerar verksamheten, så att den inte missbrukas, t.ex. för val av kön då detta grundar sig på könsfördomar. Samhället får fastställa vad som är en rimlig grund för selektiv abort. Göran Hägglund tycks ju tänka på det sättet. Jag gissar att han är i god tro. Han har emellertid fel. Hela detta sätt att resonera kring fosterdiagnostik och selektiv abort är djupt förkastligt. För att inse det måste vi emellertid våga tänka ett steg till, och inte bara förlita oss på våra spontana reaktioner kring fall som dessa.
Det kan ibland vara rätt att välja kön på det väntade barnet
För det första är det inte uppenbart att det alltid är oriktigt att välja kön på det barn man väntar. Låt vara att abort är ett trubbigt medel, om man vill se till att man får ett barn av "rätt" kön, men själva valet som sådant, är inte självklart förkastligt. Nya tekniker är under utveckling, som kommer att göra det möjligt för oss att välja kön på våra barn i framtiden, redan före konception. Redan nu kan det ske före implantation, i de fall ett par genomgår provrörsbefruktning. Om flera ägg befruktas går det ju att välja kön på det som ska återföras till kvinnans livmoder, om man genetiskt granskar de befruktade äggen, genom en teknik som kallas preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD). Är det självklart fel att göra ett sådant val? Jag tycker inte det. Den som redan har ett barn av ett kön, och som planerar att bara ha ett barn till, kan önska att detta är av annat kön än det första. Är det inte en rimlig önskan? Är det inte nyttigt för barn att ha syskon av motsatt kön? Är det inte bra för "familjehygienen" om en sådan balans finns inom den?
Tänk vidare på kvinnan som tillhör en kultur, eller snarare ett socialt sammanhang, där det verkligen är problematiskt (t.ex. av ekonomiska skäl) om man inte kan föda en pojke. Är det så orimligt om en kvinna i den situationen vill välja kön på sitt väntade barn? Man kan tänka att det i så fall är något fel på det sociala sammanhang kvinnan tillhör, men det är inte självklart att detta sammanhang ska attackeras genom att man förvägrar kvinnan hennes valfrihet. Kanske leder detta inte till någon förändring av det sociala sammanhanget. Kanske leder det till allvariga konsekvenser för kvinnan själv. Och hur det än är med den saken är det nog rimligt att tänka att kvinnan själv borde få bedöma vilka risker hon vill ta.
Jag tror att resonemang som dessa kan få oss att börja ifrågasätta vår spontana dömande hållning i fall som de aktuella. Kan vi bara mobilisera ett uns av empati är vi nog beredda att konstatera att också kvinnor i denna situation, bör ha samma rättigheter, både till kunskap om barnets kön och till abort, som kvinnor har i allmänhet.
Tre principiella förhållningssätt
Men därmed är ändå inte den principiella frågan kring selektiv abort besvarad. Vi behöver tänka ännu mera radikalt kring den. Vi bör då betänka att det finns i princip tre olika sätt för samhället att hantera de aktuella medicinska teknikerna. Jag tänker på följande tre förhållningssätt:
1. Vi förbjuder att de över huvud taget används.
2. Vi reglerar användningen av dem, så att den blir ansvarsfull.
3. Vi tillåter individer att själva bestämma hur de vill bruka teknikerna (förutsatt att de utövas på ett medicinskt säkert sätt).
Göran Hägglund, och de flesta som spontant hör talas om kvinnor som väljer att abortera flickfoster, lutar av allt att döma åt den andra hållningen. Och visst kan den framstå som rimlig. Men bara så länge vi inte tänkt närmre över saken. Tänker vi närmre över saken inser vi att av det tre möjliga förhållningssätten, så finns det ett som är i grunden fel, nämligen det andra. Det går att ge ett anständigt försvar för såväl ett förbud mot teknikerna, som ett fritt förfogande av dem, men inte för tanken om reglering. Det kan framstå som överraskande, men är om man tänker närmre på saken inte så konstigt.
Ett förbud mot selektiv abort kan motiveras med tanken att sådana aborter sänder ett obehagligt budskap till alla som lever med de egenskaper, som väljs bort. Man kan hävda att samhället genom att tolerera teknikerna tolererar fördomar mot människor med t.ex. förståndshandikapp. Det gör att människor som lever med förståndshandikapp kan känna obehag, ja t.o.m. ett hot mot den egna existensen. Det kan känna att det egna "människovärdet" är ifrågasatt. Så har också vissa företrädare för handikapprörelsen resonerat.
Det ligger en hel del i detta sätt att resonera, men det finns två problem med det. Det ena är att det är fullkomligt utopiskt. Det finns ingen möjlighet att förhindra att selektiva aborter kommer att ske, när teknikerna väl har utvecklats. Och teknikutvecklingen är snabb. Möjligheterna att välja barn kommer inte bara att finnas med oss utan tillväxa i framtiden. Vill vi inte tumma på sekretesslagen (patienten har rätt att veta vad sjukvården vet om henne och hennes väntade barn) eller den fria aborträtten kommer selektiva aborter också i framtiden att förekomma. Det andra problemet med förbudslinjen är att vissa selektiva abortbeslut inte alls är uttryck för några fördomar, utan vilar på en rimlig grund, t.ex. då det gäller att undvika att ett barn ska födas till ett kort liv i svåra plågor. Det vore grymt att förbjuda föräldrar som fått ett barn med en sådan sjukdom att undvika att få ett till. Det vore grymt mot föräldrarna, och ännu mera grymt mot det barn, som i så fall skulle tvingas utstå ett liv, vilket alla bara skulle önska att det så snart som möjligt fick ett slut.
I realiteten står därför samhällets val mellan den andra hållningen, att reglera verksamheten, och den tredje, att ge föräldrar rätt att själva bestämma. I det valet finns inte utrymme för något tvivel. Det enda rimliga är att ge fri tillgång till teknikerna.
Ett frihetligt system
Argumentet för det frihetliga systemet hänger samman med den oro, som uttrycks av alla de, som vill förbjuda verksamheten. Den oron är inte utan fog. Det gäller därför att minimera de negativa konsekvenserna för individer som lever med egenskaper, som faktiskt (ofta) kommer att väljas bort.
En lärdom vi kan dra från erfarenheter av tvångssteriliseringar och eugenik under det förra århundradet är att samhället inte bör ha någon uppfattning om vad slags människor som är önskvärda. Vi vet att det kan börja oskyldigt med en önskan att undvika att människor föds till vissa problem, för att övergå till tvångsåtgärder för att se till att dessa människor inte föds, och till sist till en politik där människor med dessa egenskaper mördas (vilket skedde i det nazityska s.k. eutanasiprojektet). Vill vi undvika ett upprepande måste vi också undvika varje frestelse att reglera de selektiva aborterna.
Det kan låta oskyldigt om samhället (Göran Hägglund) säger att det inte ska vara möjligt att välja kön på sitt barn. Den underförstådda tanken är väl då att inget kön är sämre än det andra. Och rent konkret är väl tanken att det inte är något problem att det barn man väntar kan vara en flicka. Flickor är lika mycket värda som pojkar.
Detta låter sig sägas. Men om samhället samtidigt säger att det går bra att välja bort barn med Downs syndrom (med en kromosom 21 för mycket, vilket medför lägre IQ än hos genomsnittet), ger samhället ett obehagligt budskap: individer med Downs syndrom är problematiska, från samhällets utgångspunkt. Om man dessutom aktivt om än understucket uppmanar till bruk av teknikerna, för att uppdaga Downs syndrom, och abortera, är läget allvarligt.
Den frihetliga linjen är överlägsen då den innebär att samhället är helt neutralt ifråga om vad slags människor som ska få finnas. Det innebär förstås att ett tungt ansvar läggs på de presumtiva föräldrarna. De får själva ta ansvar för sina val. Men vem hade trott att det över huvud taget skulle vara en lätt sak att bli förälder?
Den frihetliga linjen innebär att människor kan välja att inte sätta ett barn till världen med Downs syndrom. Den innebär att de kan välja att abortera ett barn som de vet kommer att födas dövt. Sådana val behöver emellertid inte vara uttryck för några fördomar i det individuella fallet. De kan ha att göra med personliga omständigheter av samma typ som motiverar vanliga aborter. Just nu är relationen inte så stabil, vi vill inte ta risken att få ett barn som innebär särskilda krav på oss som föräldrar. Jag vill inte just nu byta kultur, lära mig ett nytt språk (teckenspråk) o.s.v. Ett annat föräldrapar kan i motsvarande situation göra ett helt annat val. Det kan konstatera att inget talar för att ett utvecklingsstört eller dövt barn lever ett liv som är sämre än det människor i allmänhet lever, och inget hindrar att man just nu tar hand om ett sådant barn. Det kan ses som en spännande utmaning att gå in i en ny kultur, lära sig ett nytt språk (teckenspråk) o.s.v.
Den frihetliga linjen innebär förstås också att föräldrar som så önskar kan välja att föda barn med utvecklingsstörning eller anlag för dövhet. Det senare är kanske troligare än det förra. Man kan tänka sig att militanta förespråkare för dövkulturen, som själva är döva, skulle kunna göra detta val. Men är det ett problem? Om man vill hävda att det är ett problem måste man hävda att döva lever sämre liv än hörande. Det finns åtminstone inget stöd i s.k. lyckoforskning för den synpunkten.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis får vi nog konstatera, att även om fall som det nu uppdagade i Eskilstuna, där kvinnor väljer att abortera flickfoster, väcker starka känslor hos oss, så bör vi besinna oss. Vår spontana "gut feeling" inför komplexa fenomen som dessa är inte alltid tillförlitliga. Tänker vi djupare på frågan inser vi att den stora faran ligger, inte i att samhället fritt tillåter val som dessa (i normala fall kan man förlita sig på att föräldrar gör kloka val), utan i att samhället börjar reglera verksamheten. Om samhället uppsätter regler för vilka egenskaper vi får välja bort och vilka vi inte får röra vid, är vi inne på en farlig väg. Den leder oss tillbaka till förra seklets eugenik och tvångsåtgärder riktade mot den mänskliga reproduktionen. Om samhället tolererar individens fria val i dessa fall, så måste det förstås räkna med att människor ibland gör konstiga och kanske t.o.m. omoraliska val. Vi får dock hoppas att det i så fall endast rör sig om undantagsfall. Vi ska också hålla i minnet att om samhället som sådant gör konstiga och omoraliska val beträffande vad slags människor ska få finnas, så blir konsekvenserna groteskt uppförstorade och ödesdigra.
Låt alltså den som vill välja kön på det väntade barnet
Har du läst om Tännsjös människofientliga ord?
Att som funktionshindrad läsa Tännsjös ord ger en kalla kårar utmed ryggraden och nazitysklands människosyn känns väldigt bekant, här och nu!!! "Arbeit machts frei", hette det då och den som var stark kunde undgå att gasas på ett annat sätt än den som hade den dåliga smaken att inte vara frisk eller dyl.
Många faller för hans många titlar och tänker kanske att han då verkligen vet, men jag ber dig stanna upp och tänka till! Jag gillar mitt liv och om jag har en dålig dag så vill jag inte bli utgallrad utan få hjälp, trots ett mycket uttalat funktionshinder!
Att tidning Aftonbladet den 23/10 -09 har följande artikel i Sverige idag får till och med mig att häpna! Jag häpnar enbart över att Tännsjö talar klarspråk om sina åsikter som han annars brukar "dimma in" med en mängd uttryk som döljer en del av innebörden. Läs själv här och se vad han faktum säger! Jag fetar lite så du hittar snabbt! Artikeln finns på följande länk: http://www.aftonbladet.se/debatt/article6004817.ab#
Publicerad: 2009-10-23
"Det är inte fel att vilja ha perfekta människor"
Fakta
Torbjörn Tännsjö är sedan år 2002 Kristian Claëson-professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
Han är föreståndare för Stockholm Bioethics Centre och även professor i medicinsk etik vid Karolinska Institutet.
Åren 1995-2001 var Tännsjö professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet. Han är ledamot av Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor samt Donationsrådets etiska kommitté.
Filosofen Torbjörn Tännsjö om fosterdiagnostik
Fler och fler väljer att abortera foster som har Downs syndrom. Fosterdiagnostik har gjort det möjligt.
Hur långt kan diagnostiken gå?
Och finns det faror med att välja bort svaga individer?
– Det är inte farligt att välja bort sjukdomar, det kan tvärtom leda till ett bättre samhälle, säger filosofen Torbjörn Tännsjö.
I dag berättar Aftonbladet om att antalet barn med Downs syndrom inte ökar, trots att vi skaffar barn senare i livet. Anledningen är att fosterdiagnostik blivit vanligare, och med det fler aborter. Fler än hälften av alla kvinnor som får reda på att deras foster har Downs syndrom väljer att abortera bort dem.
Aftonbladets läsare är inte främmande för att överväga abort av foster med den avvikande kromosomuppsättningen. När 20 810 personer hade svarat på Dagens fråga trodde hela 85 procent att de skulle överväga abort. Men det finns också de som tycker att det är fruktansvärt att man ska välja bort svaga individer och skapa ett elitsamhälle.
Filosofen och etikprofessorn Torbjörn Tännsjö tycker inte att det finns några problem med fosterdiagnostik så länge den inte är tvingande.
– Jag försvarar fosterdiagnostik. Samhället ska inte hålla sig med någon idé om vilka människors som ska eller inte ska få finnas till, säger han.
"Bra med mer diagnostik"
Han ser snarare ett problem med att man inte har mer långtgående diagnostik. Teknikutvecklingen har gjort det enkelt att testa Downs syndrom, men Tännsjö tycker att det borde vara lika lätt att testa andra sjukdomar och funktionsnedsättningar.
– Problemet är att diagnostiken endast är riktad mot Downs syndrom eftersom samhället då sänder ut ett budskap om att just det inte är ok. Det vore skillnad om man kunde välja vad som helst. Då blir det individen som styr, och det är så det bör vara.
Enligt Tännsjös filosofi är det bra om man får ett samhälle med färre människor med problem. Att kunna välja bort dyslexi, färgblindhet och andra svagheter tror han endast skulle leda till något gott.
– Vi bör eftersträva utjämning av intellektuella och emotmotionella färdigheter. Då får vi ett mer jämlikt samhälle. Individen får mer handlingsutrymme och kommer att styras av sina positiva önskningar istället för av fysiska begränsningar.
Samhället blir inte mindre tolerant
Han tror heller inte att samhället blir mindre tolerant med färre människor med Downs syndrom eller andra funktionshinder. Tvärtom tror han att människor blir mindre konkurrensinriktade om de är mer lika.
– Ingenting försvinner för att vissa funktionshinder försvinner. Blir vi friskare och mindre märkta av svagheter lever vi bättre och då kan vi satsa mer på att utveckla tillexempel sjukvården för äldre och sjuka.
Det farliga med diagnostik tror Tännsjö är att samhället bestämmer vad som är önskvärt. Att man inriktar diagnostiken endast på vissa funktionshinder istället för att låta människor välja fritt.
– Om ingen mer än du själv bestämmer finns det ingen risk med detta.
Han understryker att han inte tror att livskvalitet beror av funktionsnedsättningar och inte heller av att man ser ut som en filmstjärna.
– Man lever inte ett sämre liv som utvecklingsstörd. Att utveckla tekniker för fosterdiagnostik handlar endast om individens rätt att välja.
http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=5531&Itemid=98
eutanasilag
| 2009-10-12 10:04 | |
Filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö och etikprofessor Niels Lynöe (i mitten) debatterade mot en panel bestående av psykiatrikern Susanne Flyborg, riksdagsledamoten Chatrine Pålsson Ahlgren (KD), överläkare Ingrid Underskog, professor i vårdetik, Göran Lantz, samt medicine doktor Glenn Haegerstam (till vänster). Respekts vice ordförande, Sture Gustafson, (till vänster) ledde samtalet. Inklippt är större bild på professor Torbjörn Tännsjö. Foto: Jacob Rudolfsson, Scanpix
Hearing om dödshjälp i Stockholm:Professor önskar
Statens medicinsk-etiska råd (Smer) efterfrågar det. Professorn i praktisk filosofi vid Stockholms universitet förväntar sig det. När Katolska kyrkans medicinsk-etiska organ Respekt på torsdagen bjöd in till en hearing om dödshjälp diskuterades hur långt borta Sverige är från en lag om eutanasi. |
Möte i Riksdagen den 14 jan -09 mot dödshjälp!
http://www.svenskhandikapptidskrift.se/index.php?page=archives&year=2009&news_id=372#
Nytt riksdagsnätverk mot dödshjälp
[2009-01-15] Ledamöter från flera riksdagspartier startar ett nätverk för
att arbeta för livshjälp istället för aktiv dödshjälp.
Under hösten har debatten om aktiv dödshjälp, eller självvalt livsslut som
det kallas av vissa, blivit allt hetare. Bland annat lämnade folkpartisten
Eva Flyborg en motion till riksdagen där hon föreslår att Sverige tillåter
aktiv dödshjälp. Även Statens medicinsk-etiska råd, Smer, har nyligen begärt
att regeringen utreder om svårt sjuka människor ska få läkarhjälp att
avsluta sitt liv.
I december bildades ett tvärpolitiskt nätverk i riksdagen av ledamöter som
är positiva till aktiv dödshjälp. Nu mobiliserar även motståndarsidan. På
onsdagen höll ledamöter från flera partier och andra intresserade ett
upptaktsmöte för att bilda ett nätverk för livshjälp - inte dödshjälp.
Anders Milton, utredare åt regeringen, f d ordförande för Sveriges
Läkarförbund och Läkarnas världsorganisation, Thorbjörn Larsson,
föreståndare för Ersta Diakonis hospiceverksamhet, Barbro Gregorson,
ombudsman på De Handikappades Riksförbund (DHR) och Georg Engel,
cancerläkare och verksamhetschef på Ersta Hospice talade alla utifrån sin
erfarenheter och gav argument emot aktiv dödshjälp.
Med dagens medicin behöver ingen lida av svåra plågor i livets slutskede,
var ett argument som hölls fram. Ett annat var att tilliten och hela det
förtroendefulla samtalet mellan patient, läkare och anhöriga riskerar att
rubbas om läkarna också ska kunna ge aktiv dödshjälp.
- Frågan om dödshjälp möter jag nästan aldrig i verkligheten, sa Georg Engel
från Ersta Hospice, och då möter jag döende människor varje dag i mitt
arbete.
- Det är oerhört viktigt att få information, det är så lätt att utifrån
extremfall i media skaffa sig en uppfattning. När parlamentet i England
till exempel skulle ta ställning till aktiv dödshjälp tog man kontakt med
hospicevården. Ledamöterna insåg efter besök där att frågan egentligen
handlar om syn på människovärde och beslöt att rösta nej, sa Mikael
Oscarsson (kd).
Anders Milton pekade på att läkarkåren i välden säger nej till eutanasi/
dödshjälp. Skäl man anför är att det skulle medföra bristande förtroende för
läkarvården och att en lagstiftning som tillåter dödshjälp innebär ett
sluttande plan där individer riskerar att få "hjälp" man egentligen inte
vill ha. Läkarens uppgift är att bota, lindra och rädda liv - ingenting
annat.
Erfarenheter från länder där man praktiserar dödshjälp visar också att det
inte alltid är individen som själv fattar beslut om sin död utan andra och
anhöriga. Ekonomiska argument, som att risker finns med att en dålig
samhällsekonomi, eller brister inom den palliativa vården kan öppna för
dödshjälp diskuterades också.
[2009-01-15 13:01]
Text: Elisabet Geite
Följande kan du också läsa på nätet i tidningen Världen idag, men jag fäller in texten och länken dit här med rapporten från detta mötet så kan du själv se två olika skribenter uttala sig ang samma tillfälle.
http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=3614&Itemid=98
| 2009-01-16 10:04 | |
 Seminariet om dödshjälp hölls i Skandiasalen i riksdagshuset. Foto: Jacob Rudolfsson Blankt nej till dödshjälp Enig expertpanel varnar för konsekvenserna av förslag till ny lag En enig expertpanel sa på onsdagen ett entydigt nej till legalisering av dödshjälp. Vid en informationsträff, som arrangerades av de kristdemokratiska riksdagsmännen Alf Svensson och Mikael Oscarsson, varnade bland annat regeringsutredaren Anders Milton för en dödshjälpslag.På ett välbesökt riksdagsseminarium i Skandiasalen på onsdagskvällen, där flera ledamöter från de olika partierna var representerade, avfärdades förslaget om en legalisering av dödshjälp. Panelen bestod av Anders Milton, regeringens abortutredare, prästen Thorbjörn Larsson, direktor vid Ersta diakoni och utredare av äldrevården, Barbro Gregorson, ombudsman på De handikappades riksförbund (DHR), och cancerläkaren Georg Engel, verksamhetschef på Ersta Hospice. Anders Milton, som tidigare har varit ordförande för Sveriges läkarförbund och Läkarnas världsorganisation, konstaterade att argument om outhärdligt lidande är missvisande. - Det finns ingen anledning i dag att låta någon lida och dö med allvarlig smärta. Då har man medicinerat patienten för lite, sa han. Han klargjorde också missförstånden om vad eutanasi är. Detta innebär att man aktivt dödar medan "passiv" dödshjälp helt enkelt betyder att "naturen har sin gång", något som Milton inte alls ville beskriva som dödshjälp. Att patienter skulle kunna utsättas för påverkan, betonade han också. - Känslan av att bara kosta pengar, tror jag skulle bli kraftigt understrykt. Jag tror det skulle sätta stor press på många svårt sjuka äldre patienter, och för den delen yngre patienter också. Jag tror också att många skulle känna stor osäkerhet till hälso- och sjukvården, sa Anders Milton. Thorbjörn Larsson betonande att samhället har hamnat i en mycket materialistisk syn på livet. Livet ska vara lyckat och bra, löd hans reflektion och han belyste värden som hopp och etik. - Även om jag när jag är fullt frisk säger, att den dagen jag är si eller så, ska ni göra så här, måste man inse att det inte alls blir på det sättet. Jag kan tänka helt annorlunda i den situationen. Hoppet måste dammas av som värde i den här frågan, sa han. Och han fortsatte: - När vi formar vår etik, måste vi ta hänsyn till kollektivet. Det går aldrig att bygga etik på individualistiska lösningar. För den fråga som är uppe just nu handlar om patientens självbestämmande. Och man måste också se till de allra sköraste. Barbro Gregorson, ombudsman för De handikappades riksförbund, DHR, jämförde med situationen i Holland där man nu erbjuder eutanasi till både deprimerade och spädbarn med funktionshinder. - Personen behöver alltså inte vara döende. Det räcker med att vara obotlig sjuk. Många av DHR:s medlemmar är obotligt sjuka utan att för den skull vara döende. Många av våra systrar och bröder med funktionshinder i Holland är så rädda att få dödshjälp mot sin vilja, menade Barbro Gregorson och syftade på svårigheten att göra sig förstådd. Tidigare under seminariet hade Anders Milton konstaterat att 0,4 procent av alla dödsfall i Holland, enligt New England Journal of Medicine i maj 2007, var sådana där patienten inte hade blivit tillfrågad. Finns det då någon efterfrågan i Sverige på dödshjälp bland dem som är i livets slutskede? Georg Engels som möter döende människor varje dag i sitt arbete inom den palliativa vården märker knappt av en sådan. - Frågan om dödshjälp möter jag nästan aldrig i vardagssituationer. Det avlider en patient nästan varannan dag på Ersta Hospice. Det är mer en normal process där vi stöttar och lindrar, han. Jacob Rudolfsson [email protected] Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den |
Känns som om vinden har vänt lite och jag är glad för det!
Claes Hulting har precis som jag brutit nacken och jag känner så innerligt väl igen tanken och känslan i det som han och en man till skriver här! Äsch det är så bra så jag klistrar in det, så du inte missar det!
Foto: Johan Olsson
November 2000. Martin Engqvist ligger på neurointensiven på Karolinska sjukhuset i Solna, totalförlamad och oförmögen att andas och äta. "Flera gånger uttyckte jag min önskan om att få dö. Borde läkarna ha hjälpt mig att ta mitt liv?", undrar Martin, som skriver tillsammans med läkaren Claes Hulting, också han förlamad.
Borde läkare ha avkortat våra liv?
Publicerad: 14 december 2008, 04.47. Senast ändrad: 14 december 2008, 16.30
STATEN SKA INTE REGLERA LIVET Vi har båda legat som vårdpaket och känt dödsångest och dödslängtan. Men vi har också sett solen och hört musiken. Idag är vi glada för att inga klåfingriga doktorer förde samtal med våra anhöriga om "läkarassisterat livsslut", skriver Martin Engqvist och Claes Hultling, båda svårt ryggmärgsskadade och förlamade.
Läs mer
- NYTT DEBATTINLÄGG: Medicinsk etik inte huggen i sten
- Nytt debattinlägg: Etikprofessor på sluttande plan
- Endast för lidande patienter i livets slutskede
Julen närmar sig. Den känns lite extra kall i år. I Sveriges riksdag, i Statens Medicinsk-Etiska Råd och bland andra makthavare och debattörer lanseras idéer om att lagstifta om dödshjälp. Alla använder inte det ordet, det talas istället om "läkarassisterat livsslut" och annat som låter mindre brutalt.
Oavsett ordval handlar idén om legaliserad dödshjälp ett oerhört steg: steget in i ett samhälle där staten kan tänka sig att ta livet av, eller hjälpa till att ta livet av, sina medborgare.
Argumenten för dödshjälp vore logiska om de handlar om att "erbjuda" alla tillräkneliga människor över 18 år hjälp att dö om de vill. Man skulle kunna tänka sig något receptfritt på apoteket eller speciella drop-in-kliniker där den som inte står ut längre kan få hjälp att ta livet av sig.
Inget slafsande med hagelgevär eller rakblad, utan rent, snyggt och prydligt. Betalning sker i förskott, naturligtvis gäller högkostnadsskyddet.
Men den typen av dödshjälp är det nog ingen som vill se. Istället handlar diskussionen om svårt lidande sjuka människor.
Men hur mycket ska man lida för att få dödshjälp? Kan man mäta det?
Dödshjälpsförespråkarna har hittills bara talat om principer och använt luddiga formuleringar om "allt svårare fysiska och ibland mentala symptom" och "vid livets slut". Det håller inte.
För att aktiv dödshjälp till vissa patienter ska fungera rättssäkert måste förespråkarna och i förlängningen lagstiftaren, riksdagen, sätta upp kriterier för vilka som ska hjälpas att dö.
Vad innebär "vid livets slut" - en dag, tio dagar eller kanske hundra dagar innan patienten förväntas avlida utan dödshjälp? Hur länge eller hur många gånger ska patienten ha uttryckt sin vilja att dö - oupphörligt i en veckas tid? Minst tio gånger den senaste månaden?
När ska möjligheten att få hjälp att dö öppnas för dem med skoningslösa och - idag - obotliga sjukdomar som ALS - ett halvår efter diagnos? Sju, nio, tio månader? Eller kanske när patienten blir respiratorberoende?
När blir en människas liv outhärdligt? Dödshjälpsförespråkarna - riksdagsledamot Eva Flyborg, (fp), som motionerat om aktiv dödshjälp, Statens medicinsk-etiska råd med flera - måste formulera svar på frågan, och i samma stund de gör det har de fastslagit en skala för människovärdet. Då skiljer samhället - vi - ut en grupp människor och säger: "ni förtjänar att få dö".
Vilket samhälle får vi då? Och, kanske ännu viktigare: vad säger ett sådant samhälle till alla dem som uppfyller kraven för att få dödshjälp - men som ändå vill leva?
Också en mycket svårt lidande människa med stort vårdbehov kan finna livslust i att känna solen i ansiktet genom sjukhusfönstret eller höra musik i hörlurarna.
Den krypande känslan av att man kanske är en börda för sina närmaste och dessutom ligger samhället till last lindras knappast av att samma samhälle erbjuder hjälp med självmord.
Lika lite som staten eller någon annan kan berätta vad som gör en enskild människas liv värt att leva kan någon annan avgöra vad som gör det värt att avsluta det.
Vi har båda legat som vårdpaket och stirrat upp i sjukhustak och känt dödsångest och dödslängtan. Men också en livsgnista.
Och vi har båda erfarenheter av personer i den trängre vänkretsen som till nära och kära i skymundan, efter olyckan, fällt kommentarer som "det hade varit bättre om han fått dö".
Många år senare tycker vi att det är bättre att vi lever och att inga klåfingriga doktorer förde samtal med våra anhöriga om ett "läkarassisterat livsslut".
Martin Engqvist och Claes Hultling
Martin Engqvist är journalist och ryggmärgsskadad sedan 2000. Helt förlamad från axlarna och neråt och i behov av personlig assistans dygnet runt. Bor med sin fru i villa i Nacka. Claes Hultling är läkare på Spinaliskliniken Karolinska Universitetssjukhuset. Ryggmärgsskadad sedan 1984. Förlamad från bröstet och neråt. Grundare och vd för Stiftelsen Spinalis. Bor med fru och son i lägenhet i Stockholm
Här kan du läsa om Martin Engqvist och hans syn på tingen. Utgår från att du ser likheten mellan våra upplevelser och våra bestämda åsikter när det gäller dödshjälp.
Publicerad: 2008-12-14 i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article3991288.ab 
kraschade ner i en ravin "Vad skulle läkarna gjort åt min önskan att få dö?" säger Martin Engqvist, 40. I dag har han ett rikt liv, men skulle förmodligen valt döden om han erbjudits aktiv dödshjälp på sjukbädden för åtta år sedan. Foto: MAGNUS WENNMAN
"Det visade sig att det fanns ett liv värt att leva"
Hustrun Helga Baagøe, 45, vid sin makes sida efter bilolyckan hösten 2000. Foto: JOHAN OLSSONBorde aktiv dödshjälp tillåtas? Ja Nej Tveksam
Se resultat Bloggat om artikeln
Visar inlägg från de 3 högst rankade bloggarna
Traditionella medier rejält trängd - men traditionell bloggare varnar för bloggboomen Från bloggen: Kulturbloggen
14 dec 14:13- Att bli straffad med döden bara för att man er en... människa
Från bloggen: apg29
14 dec 10:24 - Immunitet mot psykiskt lidande
Från bloggen: trollhare
14 dec 11:43
Blogga om artikeln
Länka till artikeln från ditt blogginlägg - kopiera den här adressen:
För att komma med i listningen här behöver du också ha presenterat din blogg på Bloggportalen Läs mer här!
Aftonbladet.se ansvarar inte för det som står i bloggarna.
Tillbaka
Förlamade Martin, 40, kritiserar debatten om aktiv dödshjälp
Martin Engqvist, 40, vaknade upp helförlamad efter en våldsam bilkrasch.
Då ville han dö. I dag vill han leva.
Nu kritiserar Martin debatten om aktiv dödshjälp.
- Självklart har man rätt att bestämma över sitt eget liv, men staten ska inte gå in och hjälpa folk att ta sitt liv.
Journalisten Martin Engqvist frilansade hösten 2000 för en biltidning. Han var därför i Frankrike och provkörde bilar.
Plötsligt gick någonting fruktansvärt fel. I hög hastighet körde Martin av vägen och dundrade ner i en ravin, där bilen klämdes fast upp och nedvänd under ett stort vattenrör.
En vecka senare vaknade han upp på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Svårt omtöcknad och utan någon riktig uppfattning om vad som hade hänt.
Ryggen var bruten vid fjärde kotan. Han var förlamad från axlarna och neråt.
Kunde inte ens prata
- Jag kunde inte andas eller svälja själv. Stämbanden var bortkopplade, så jag kunde inte prata. Jag hade apparater överallt, säger Martin Engqvist.
Han var deprimerad över situationen och åt antidepressiva. Tankarna på sjukbädden var mycket mörka - Martin ville dö.
- Instinktivt fanns känslan av att jag inte ville vara med längre. Att det hade varit bättre om jag dött. Under hela första året gick jag sedan in i otroliga svackor med svarta tankar - under perioder ville jag inte leva.
Men livssituationen vände. I dag, åtta år senare, lever han ett rikt liv.
- Jag jobbar halvtid. Har en fru som jag älskar, ett fint hus, många bra vänner. Så det visade sig att det fanns ett liv värt att leva när jag kommit igenom det värsta.
Nu är han kritisk mot den rådande debatten om så kallad aktiv dödshjälp.
I Sverige är sådan dödshjälp olaglig, men nyligen lämnade Statens medicinsk-etiska råd en skrivelse till regeringen, där man öppnade för diskussioner om "människors möjligheter att själva bestämma över sin död".
Destruktiva tankar
Detta upprör Martin Engqvist.
- I dag är vi glada att inga klåfingriga doktorer förde samtal med våra anhöriga om "läkarassisterat livsslut", skriver han tillsammans med förlamade läkaren Claes Hultling i en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet.
Martin Engqvist tycker att debatten om dödshjälp borde bli tydligare.
- Vem ska göra bedömningen om en människa ska få dödshjälp eller inte? Om läkarna har den makten kommer det att bli väldigt godtyckliga beslut. Och vad innebär egentligen uttrycket "vid livets slut" som används i debatten?
Dessutom tror han att det kan vara rent destruktivt att sätta i gång tankar om döden hos människor som inte mår bra.
- Vissa kan ångra sig när diskussionen är i gång. Om bollen då är i rullning kan det uppstå en väldig press på personen. Gamla och sjuka kanske inte vågar prata om sina svarta tankar med en läkare om man vet att man kan bli erbjuden dödshjälp, säger Martin Engqvist.
Simon Andrén
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=160860 den 5 dec -08
"Vi vill ha livshjälp - inte dödshjälp"
De handikappades riksförbund sågar assisterade självmord
Textstorlek
Publicerad: 2008-12-05 06:00 Statens medicinsk-etiska råd har uttalat sig för en legalisering av assisterat självmord och det har skakat om den svenska handikapprörelsen. En legalisering av hjälp till självmord är ett första steg mot aktiv dödshjälp, menar man. Och det är något som många funktionshindrade är livrädda för. Dagen har träffat ombudsmannen för etikfrågor på De handikappades riksförbund (DHR), Barbro Gregorsson, för att tala om skälen till handikapprörelsens motstånd mot dödshjälp.När Barbro Gregorsson ska teckna bakgrunden till handikapprörelsens starka motstånd mot aktiv dödshjälp, berättar hon om Kerstin, en av DHR:s tidigare förbundsordförande:-Kerstin hade en väldigt omfattande muskeldystrofi och levde med respirator och rullstol. En gång blev hon akut sjuk och kom medvetslös till sjukhus. Läkarna ville inte sätta in någon behandling för de menade att hon med sin omfattande funktionsnedsättning inte hade så stor livsglädje. -Kerstin hade, som tur var, en mycket stark mamma som krävde behandling. Mamman fick slåss jättemycket men lyckades övertala läkarna, så Kerstin kunde komma tillbaka till jobbet. Hon levde sedan flera år innan hon avled.- Kerstin var byrådirektör på Socialstyrelsen, vilket väl de här läkarna inte hade kunnat drömma om i sin vildaste fantasi. Inte en handikappfrågaDet Kerstin fick vara med om var ett av skälen till att DHR, som egentligen inte tycker att dödshjälp är en handikappfråga, bestämde sig för att ta ställning.Sedan 1996 finns ett nej till aktiv dödshjälp inskrivet i DHR:s handlingsprogram. "Dödshjälp är ett ifrågasättande av livets okränkbarhet. Vi vill ha livshjälp, inte dödshjälp" står det i det uppdaterade dokumentet från 2006.Det allra tyngsta argumentet man för fram är att varje människa måste känna sig helt säker på att hon får all den vård som krävs för att kunna leva vidare. DHR vittnar om att det redan i dag finns funktionshindrade som inte vågar uppsöka sjukhus därför att de varit med om att man ifrågasatt meningen med att ge dem behandling eller livsuppehållande åtgärder. Det finns en föreställning i samhället om att en grav funktionsnedsättning alltid innebär olidligt lidande och gör att livet inte är värt att leva. Om dödshjälp legaliseras kan det betyda press på funktionshindrade som upplever att de ligger sina anhöriga eller samhället till last.- Vi är rädda för att förtroendet för sjukvården ska minska och för att andras subjektiva bedömningar om våra liv ska få avgöra. Det finns risk för att man inte kan stå på sig, att man ser sig som en belastning och vill vara till lags. "Tur att det inte fanns då"1996 väcktes frågan på DHR:s kongress genom en motion om att kongressen skulle säga ja till aktiv dödshjälp. Motionen avslogs och kongressen sa nej till aktiv dödshjälp.-Motionen väckte en jättestor debatt. Många berättade om hur de, när de fick en svår skada till följd av en olycka eller sjukdom, först tänkte att de inte ville leva vidare. Några hade till och med begärt dödshjälp, men eftersom det var förbjudet hade de inte fått det, utan fick rehabilitering i stället. - Alla dessa personer sa "Vilken tur att det inte fanns dödshjälp, för då hade jag inte levt i dag". Man omvärderar sin situation efter en tid och ser att livet fortfarande är värt att leva. Att det har så många andra kvaliteter.Men finns det inga funktionshindrade som ändå hellre hade velat dö?-Det gör det. Men vårt ställningstagande ligger fast. Det vi vill ha, det är att få hjälp att leva, inte hjälp att dö. Det är där vi vill att man ska satsa resurser. Att hjälpa människor dö därför att de har det svårt är att göra det enkelt för sig. Man ska i stället arbeta för att få bort anledningen till varför någon kan önska dö. - Vår åsikt är att man ska ge livshjälp till funktionshindrade och att den palliativa vården ska byggas ut och tillföras resurser.Hur ser DHR på livsslutsdirektiv?- Vi säger nej. Vi ser det som att sätta dörren på glänt till att öppna mot aktiv dödshjälp. Men är det inte rimligt att låta människor bestämma över sitt eget liv?-Nej, det tycker jag inte, inte i det här fallet. Det handlar inte bara om självbestämmande. Det handlar om förtroende för sjukvården, om att läkarnas uppgift är att rädda liv, inte att döda. Det handlar om risken för det sluttande planet, om vi tillåter det här nu, vad blir då nästa steg? Det handlar också om läkarnas budgetansvar, det blir billigare att låta människor dö, än med palliativ vård. Och det handlar om att läkaren inte är en privatperson utan representerar hela sjukvården. - Sen vet vi från Holland att det finns de som fått dödshjälp trots att de inte sagt ja till det, och att man ofta inte undersöker patienten tillräckligt för att upptäcka depression.En felaktig "sanning"Barbro Gregorsson är kritisk mot sättet på vilket dödshjälpsdebatten förs i svenska medier. - Mycket av den har kretsat kring svårt funktionshindrade personer och då har man fokuserat på att det är klart att den här personen ska ha dödshjälp. I stället för att skriva om den brist på hjälp som leder till att de här personerna vill dö.-Det har nu också blivit en "sanning" att svenska folket vill ha dödshjälp. Men de siffrorna där majoriteten säger ja bygger på svar från friska personer som ställs inför frågan: vill du ha dödshjälp eller vill du dö i svår smärta. Det är klart att folk då vill ha dödshjälp. Hade man frågat: vill du ha dödshjälp eller vill du ha jättebra palliativ vård, och förklara vad det är (smärtlindring, ångestlindring, lindring mot illamående), då hade svaret blivit annorlunda. Så de "sanningar" som sprids är missvisande.
Fakta: Svenska folket om dödshjälpTidningen Fokus undersökning om svenska folkets inställning till dödshjälp från januari 2008 (Synnovate Temo).Anser du att dödshjälp ska vara tillåtet eller förbjudet i följande situationer:
När en person är obotligt sjuk med svåra smärtor ...tillåtet 47 procentförbjudet 11 procenti vissa fall 36 procent
Om en person har ett gravt funktionshinder ...tillåtet 12 procentförbjudet 44 procenti vissa fall 33 procent
När en äldre människa utan svåra sjukdomar inte vill leva längre ...tillåtet 18 procentförbjudet 52 procenti vissa fall 23 procent
Ordlista: Palliativ vård -vård i livets slutskedeLivslutsdirektiv/livstestamente - ett testamente i vilket man bestämmer om man under vissa förutsättningar vill ha dödshjälp, inte vill räddas till liv eller avböjer livsuppehållande åtgärder.
En talande debattartikel ur SvD den 6 dec -08 för som den som följer detta vet, så har statens medecinsk etiska råd SMER en grupp som har tagit "nya grepp" som känns mer än obehagliga! Väl att detta läggs tillrätta och vi hoppas att det nya faller platt!
Etiskt råd på sluttande plan
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Etiskt råd på sluttande plan
Publicerad: 6 december 2008, 04.46. Senast ändrad: 6 december 2008, 08.36
SJÄLVMORD OCH DÖDSHJÄLP. Det är rimligt att patientens vilja beaktas även när livet lider mot sitt slut. Men att tillåta självmord med läkarhjälp bereder marken för legal dödshjälp och icke frivilliga åtgärder. Risken är särskilt stor för barn och människor med demens, anser Erwin Bischofberger, professor i medicinsk etik, och tre andra före detta sakkunniga i Statens medicinsk-etiska råd.
Läs mer
Statens medicinsk-etiska råd (Smer) har tagit ett steg på ett sluttande plan genom sitt ställningstagande till dödshjälp. I en skrivelse till regeringen den 13 november ("Avgöranden i livets slutskede", dnr 14/08) anhåller rådet om en utredning om detta.
I första hand vill Smer att läkarassisterad suicid (självmord) ska legaliseras. Däremot vilar Smer på hanen ifråga om "aktiv" eutanasi (dödshjälp).
Vi har i olika perioder suttit i rådet som sakkunniga och ställer oss kritiska till Smers agerande.
Det är oroväckande att Smer lämnat den värdegrund som rådet tidigare omfattade. Denna utveckling har gått mycket fort.
Särskilt ifrågasätter vi innehållet i den promemoria om dödshjälp ("Patientens möjligheter att bestämma över sin död"), som en intern arbetsgrupp har avfattat och som rådet i princip ställt sig bakom och bifogat till regeringen (SvD 28/11).
Att tillåta suicid med läkarhjälp bereder marken för legal dödshjälp. I Smers skrivelse till regeringen sägs att "flera ledamöter och sakkunniga i rådet" även bejakar "aktiv läkarhjälp vid självvalt livsslut" då en "beslutskompetent patient inte själv kan medverka" (inte förmår ta den dödande bägaren som läkaren tillhandahåller).
Detsamma gäller "när ett spädbarn lider av en mycket smärtsam, obotlig och dödlig sjukdom". Rådets majoritet delar inte den uppfattningen, men anser att även "aktiv" dödshjälp bör bli föremål för "en offentlig diskussion".
Vi menar att Smers skrivelse till regeringen liksom arbetsgruppens promemoria kännetecknas av en förenklad syn på vad självbestämmande innebär samt en total brist på konsistens i tillämpningen av autonomins innebörd.
Patientens rätt att bestämma över all behandling i livets slutskede är den princip på vilken Smers ställningstagande vilar. Rådet drar paralleller mellan det självbestämmande som råder i sjukvården i stort och vården i livets slutskede.
Det är rimligt att patientens vilja ska beaktas även när livet lider mot sitt slut. Däremot haltar jämförelsen vid "självvalt livsslut". Då begär nämligen patienten en insats av sjukvården med syfte att få dö.
Autonomi får inte innebära att patienten ska kunna kräva en viss behandling, allra minst om den ligger utanför den uppgift som sjukvården alltid haft, och förhoppningsvis alltid kommer att ha.
Samtidigt naggar Smer autonomin i kanten. Arbetsgruppen skriver: "Om patienten inte är beslutskapabel och det inte finns något vårddirektiv bör man försöka ta reda på vilka patientens värderingar och önskemål skulle ha varit om patienten hade kunnat yttra sig, så kallad hypotetisk vilja, och sedan respektera denna vilja."
Den "hypotetiska viljan" är svårförenlig med patientens självbestämmande. Dörren är öppen för icke frivilliga åtgärder syftande till patientens död.
Risken är särskilt stor för vissa patientgrupper exempelvis människor med demens, hämmad förståndsutveckling och för barn.
Människors önskan att få avsluta sitt liv betonas starkt. Men frågan varför de hyser denna önskan förbigås i stort sett. Att bortse från detta är att inte ta självbestämmandet på allvar.
En förutsättning för läkarassistans vid självmord är "att patienten befinner sig i livets slutskede". Arbetsgruppen postulerar dessutom att läkarassisterat självmord "inte avser personer vars livssituation präglas av bestående funktionsnedsättning".
Men från denna ståndpunkt görs nästan genast undantag. "Livets slutskede" tycks vara ett tänjbart begrepp. Ty även patienter som inte omedelbart är döende, men som lider av svår och plågsam sjukdom, bör komma ifråga.
Arbetsgruppen menar att behovet av läkarassisterat självmord finns i Sverige. Den hänvisar till att människor måste resa till Schweiz för att avsluta sitt liv.
Erfarenheterna från Schweiz visar att en betydande del av de dödshjälpssökande just är människor med bestående funktionshinder. Till och med personer som drabbats av "livsleda" vänder sig till självmordsklinikerna för att slippa leva.
Det är alltid frestande att överskrida både etiska och juridiska gränser. Att tillåta det förbjudna uppfattas som ett tecken på modernitet och på ett upplyst och individcentrerat samhälle.
Genom sitt utspel söker Smer tyda tidens tecken. Den individpräglade andan ska slå igenom. Samhället som gemenskap ligger utanför rådets intressen.
Risken för att hamna på det opportunistiska fältet, att vara tidsandan till lags, är överhängande.
Vårt alternativ till assisterad suicid är en väl utbyggd palliativ vård som avser att befrämja samhällets ansvarstagande. Smers uppgift är att belysa medicinetiska frågor ur ett övergripande samhällsperspektiv.
Vi undrar om rådet fullgör sitt uppdrag.
ERWIN BISCHOFBERGER, jesuitpater och professor em i medicinsk etik
ULLA BRANDÉN, handläggare, Östersund
BARBRO CARLSSON, f d kanslichef Statens handikappråd
STURE GUSTAFSON, vetenskapsjournalist, författare
Skribenterna är tidigare sakkunniga vid Smer.
Mycket pratas om dödshälp pga en riksdags motion
Länge har vi från handikapprörelsen känt att en del av media har nån typ av förkärlek att skriva om detta ämne, kanske drar det läsare och i och för sig kan det vara skäl nog, om det bara inte är partiskt skrivet, vilket jag tycker rubriken på följande artikel är. Var ska gränsdragningen gå och tänk om det medel som har fått personer att vakna upp ur koma tidigare utvecklas. Hur skulle det då kännas med att ha kapat möjligheten för en människa?
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2039165.svd#tw_link_widget
Läs artiklar sedan innan om hur människor har vaknat ur koma. Jag lägger in några under linjen här.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1271926.ab Publicerad: 2007-11-17
KÖRDE IN I ETT TRÄD I sex år var Ronny Flenmoren i sin egen värld efter en svår trafikolycka. Men så såg hans anhöriga ett tv-program om en brittisk man som kommit tillbaka till livet med sömnmedlet Zolpidem och beslutade sig för att prova samma sak. Och effekten lät inte vänta på sig. Bara en kvart efter att Ronny fått medicinen vaknade han upp och log mot sina anhöriga. "Vi grät", säger hans pappa Helge Flenmoren. Foto: BÅRD SPERRUD
Han väcktes ur koman av sömnpiller
Sömnmedlet Zolpidem. 
Ronny Flenmoren, 30, låg i koma i sex år efter en svår bilolycka.
Men så fick han ett sömnpiller.
Och vaknade.
För hans familj är det ett mirakel.
- Av alla mediciner i världen så var det ett sömnpiller som väckte honom, säger hans far Helge Flenmoren
För sex år sedan var Ronny Flenmoren ute och åkte bil med tre av sina vänner utanför Porsgrunn i Norge.
Bilen körde av vägen och in i ett träd.
Avbryta behandlingen
Ronny Flenmoren skadades mycket allvarligt.
- Vi hade gått med på att avbryta den livsuppehållande behandlingen, säger hans far.
Men Ronny dog inte.
Men han vaknade inte heller.
Familjen såg ingen förändring eller förbättring.
Hans lilla dotter Iselin, var fyra år när olyckan skedde. Sedan dess hade hon aldrig märkt att han varit medveten om henne.
Så, för ett några veckor sedan såg hans anhöriga ett program om en ung brittisk man som kommit tillbaka till livet tack vare Zolpidem. Ett helt vanligt insomningspiller som även säljs i Sverige.
"Hoppades inte"
Efter ett familjeråd bestämde man sig för att prova samma sak på Ronny.
- Vi hoppades ingenting. Under alla år hade vi aldrig fått någon kontakt med honom.
För två veckor sedan fick han medicinen för första gången.
"Reagerade på allt"
- Efter mindre än en kvart reagerade Ronny. Han tittade upp på oss. Han log. Han reagerade på allt som sades.
- Jag fick bilder jag aldrig trott att jag skulle få, säger Helge.
Helge sa till honom att den stora flickan som stod bredvid sängen var hans dotter:
- Då kom det största leende jag någonsin sett.
På filmen rör Ronny på huvudet och verkar överväldigad av alla nya intryck.
- Vi i familjen grät. Personalen grät.
Effekten av medicinen är kortvarig, ungefär en timme. Men han har fått den varje dag. Och resultatet håller i sig.
Ska få ett värdigt liv
- Han sträcker ut händerna efter oss.
- Och han svarade "ja" när jag frågade om han ville ha mer godis.
- Det var de första ord han yttrat på sex år.
Helge Flenmoren tror inte för ett ögonblick att hans son ska bli helt återställd.
- Nej, jag inbillar mig inte att han ska kunna spela fotboll igen. Men jag hoppas att vi kanske ska kunna prata normalt med honom om några år. Och att han ska få ett värdigt liv.
Svante LidénVERKAR BARA I NÅGRA TIMMAR
En viss typ av koma orsakas av överaktivitet i vissa delar av hjärnan. Ett sömnmedel kan bromsa överaktiviteten och "väcka" patienten, enligt Espen Dietrich, neurolog vid Rikshospitalet i Oslo.
Zolpidem verkar under några timmar. Sen försvinner effekten.
BBC-dokumentären "The waking pill" handlar om tre patienter i Sydafrika som "väcks" med hjälp av Zolpidem. När effekten avtar efter några timmar sjunker de tillbaka i sin koma igen.
http://publishme.se/349148/entries/article/21257177/
Publicerad 2 juni 17:34
Vaknade efter nitton år i koma
Ett sällsynt uppvaknande i Polen väcker uppmärksamhet i medier över hela världen.
Efter att ha legat i koma i 19 år efter en olycka har Jan Grzebski vaknat upp. Den 65-årige järnvägsarbetaren föll i koma i det kommunistiska Polen - och har nu vaknat upp i ett kapitalistiskt land.
För Grzebski är det en stor omställning. Sovjetunionen har lösts upp och Berlinmuren har rivits. Få länder har förändrats så mycket som Polen sedan 1988, året när Grzebski föll i koma. Då var landet kommunistiskt och Solidaritetsledaren Lech Walesa stod på barrikaderna. I dag är EU-landet Polen en dynamisk marknadsekonomi på frammarsch och Walesa en för länge sedan pensionerad president.
Rullstolsbundne Grzebski minns kommunisttiden men längtar inte tillbaks.
-När jag föll i koma fanns det bara te och vinäger i affärerna, kött ransonerades och bensinköerna ringlade sig överallt.
-Nu är det så mycket varor i affärerna att jag blir yr. Vad som förvånar mig i dag är att alla människor går omkring med sina mobiltelefoner och bara gnäller. Jag har inget att klaga över, säger Grzebski till tv-kanalen TVN24 enligt nyhetsbyrån Reuters.
Läkarna hade inte förväntat sig att Grzebski skulle överleva och vakna upp men hans hustru Gertruda gav inte upp.
-Det var Gertruda som alltid tog hand om mig och räddade mig. Och jag kommer aldrig att glömma det.
Hustrun skötte honom exemplariskt under alla 19 år så att han inte fick liggsår och infektioner.
-Jag grät mycket, och jag bad ofta. De som kom på besök frågade: När kommer han att dö? Men han är inte död, sade Gertruda i polsk tv.
Jan Grzebskis fyra barn har under de nitton åren hunnit gifta sig - och Grzebski har fått elva barnbarn att lära känna. Jonas Cho Walsgård
Har du tänkt på programmet som går nu på Svt och som har namnet "Himlen kan vänta"?
Människor som har hamnat i svåra situationer har följts av Svt och bjuder frimodigt på sina erfarenheter. Såg lite här om dagen och det bekräftar bara det jag själv känner! När man är i en situation som verkar för svår för en så får man oftast en förunderlig vilja att kämpa för sitt liv!
Klipper här in från Svts hemsida:
http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=99464&lid=20081113&lpos=SVT2_0000_sitelink&from=tabla
SVT-serien Himlen kan vänta handlar om vad som händer med en människa som får en diagnos om en dödlig sjukdom. Vad vill denna person göra med resten av sitt liv? Och hur kan alla i omgivningen hjälpa den som är sjuk? Under 1½ år har SVT filmat fem personer som mitt i livet drabbats av en svår sjukdom. Vi möter också deras anhöriga.
Reporter för Himlen kan vänta är Anne Lundberg, hon följer de fem medverkande i privatlivet, på jobbet och på sjukhuset.
Det här är inte ett program om döden utan om livet, om hopp och om mod. De fem medverkandes berättelser är tänkta att ge tröst och stöd till andra i liknande situationer, inte bara de som drabbats av en sjukdom utan också de som lever nära en person med en dödlig sjukdom. I första avsnittet mötte vi alla de fem medverkande och några av deras anhöriga. Nästa avsnitt tar upp ämnet tröst. Var hämtar våra huvudpersoner kraft och hur kan omgivningen trösta?
Medverkande i Himlen kan vänta
Martin, 42 år, från Torslanda (Västkusten). Gift, tre barn. Har ALS (amyotrofisk lateralskleros).
Helena, 35 år, från Getinge (Halland). Gift. Hade jättecellsglioblastrom och avled i augusti 2008.
George, 40 år, från Gårdstånga (Skåne). Gift. Har malignt mesoteliom.
Susanne, 31 år, från Stehag (Skåne). Gift, ett barn. Har spridd bröstcancer.
Frida, 26 år, från Stenungsund (Västkusten). Singel. Har Hodgkins lymfon.
SVT2 torsdagar under hösten kl 21.30
Kvällsposten skriver en mycket bra artikel som visar på vikten av livshjälp och hur livet kan vända då! Läs artiklen på följande sida http://www.kvp.se/nyheter/1.1359985/veronica-blev-henriks-raddning Jag har själv varit med om något liknande när mitt liv vände och då berodde det på en bår jag fick som hjälpmedel för att kunna komma ut! Jag hade legat bunden av smärta inne i min säng i många år men båren var en av vändpunkterna i livet.
En kamp med en arbetspeut som sa att bårar inte fanns på hjälpmedels företeckningen gjorde inte livet gladare!
Rycktet och min situation spred sig bland ambulanskillar som var dom ända som kunde köra för mig. Från en station en bra bit hemifrån kom ambulansföraren och gav mig en bår som dom hade stående över och livet vände! Om jag inte har tackat dom innan så borde jag göra det nu!
En mycket bra artikel klistrar jag in här nedan från http://www.folket.se/ Jag tycker att det är mycket märkligt att så få verkar lyssna på en så kraftig röst i detta ämne som handikapporganisationerna utgör! Ställ dig frågan varför vi vuxna människor där många har uttalade funktionshinder så kraftigt reagerar mot detta. En del av svaret har du i inlägget nedan!
Detta är alltså min absoluta uppfattning också!
Detta nedan vill jag verkligen att du som vill veta om dödshjälp ska läsa! Tänk till varför så många funktionshindrade personer reagerar så skarpt! Det är inte bara i Sverige som handikapprörelsen känner likadant inför denna fråga och från Holland hör vi rapporter som pekar på ett kraftigt sluttande plan och det planet sluttar mot oss och våra liv! Skulle du suttit tyst då om du tillhörde en grupp vars liv ifrågasätts som lika värdefullt att värna som andras liv?
http://www.folket.se/link.php?id=220945&from=article&t=1409227550
Skrämmande förslag om dödshjälp
2008-10-28
Med anledning av ett enhälligt uttalande vid De Handikappades Riksförbunds representantskapsmöte den 23-24 oktober i Vejbystrand vill vi som var med från Sörmland ge en kommentar till det som uttalandet handlar om samt ställa en fråga till folkpartiet i Sörmland. Kommentar och fråga kommer efter uttalandet.
Uttalandet
"Till riksdagen har en motion lämnats av folkpartisten Eva Flyborg om införande av aktiv dödshjälp. Detta skrämmer oss, församlade ombud vid DHR:s representantskapsmöte i Vejbystrand. Vi anser det är helt fel och strider mot principen om alla människors lika värde enligt FN:s konvention om mänskliga rättigheter som antogs idag för 60 år sedan. Detta firas på FN-dagen den 24 oktober världen runt.
Aktiv dödshjälp är en fråga som i slutändan handlar om rätten till liv för personer med funktionsnedsättning, om rätten att erhålla livsnödvändig behandling och om rätten till Livshjälp.Bakom kravet på aktiv dödshjälp ligger ofta föreställningen att det är en katastrof och innebär ett omänskligt lidande att få en funktionsnedsättning.
Från DHR:s sida hävdar vi att laglig rätt till aktiv dödshjälp påverkar människovärdet och att aktiv dödshjälp legitimerar föreställningen att det endast är det unga, starka, friska som är det naturliga livet."
Vår kommentar:
Vi frågar oss varför motioner och debatt om att legalisera dödshjälp oftast aktualiseras i kristider. Exempelvis den nu globala ekonomikrisen med nedskärningar och försämringar inom många samhällsområden. Lägg därtill landstingens dåliga ekonomi med kraftiga nedskärningar, Sörmlands landsting är inget undantag.
Nästan alla drabbas av ett trauma i samband med en svår obotlig sjukdom eller olyckshändelse. När personen drabbas av detta övergående trauma är det vanligt att han/hon inte vill leva längre. Är det då den aktiva dödshjälpen ska träda i kraft? Innebär det att de som förespråkar aktiv dödshjälp egentligen vill bli av med landets sjuka, gamla och funktionshindrade?
Vi i DHR anser att det är viktigt med god omvårdnad i livets slutskede. Utbyggnad av den palliativa vården, inte nedskärning, måste ske, det vill säga lindrande vård i stället för dödshjälp.
Samhället väljer en farlig väg om utomståendes subjektiva bedömning får avgöra vilka liv som är värda att leva och om denna subjektiva bedömning får styra utvecklingen. Dödshjälp ska inte enbart ses som en individuell fråga utan måste ses i ett samhällsperspektiv.
Fråga till folkpartiet i Sörmland
:
Vilket stöd har motionären hos folkpartiet i Sörmland? Är ni också av den åsikten att en legalisering av dödshjälp ska införas?
Ingvar Edin
Bo Pettersson
Detta är ett ämne som jag länge engagerat mig i! För livet!
Detta är något som jag har engagerat mig mycket i för att det är en sak som kraftigt berör mig!
Det är alltså så att jag använder rullstol. Som du kan läsa nedan så råkade jag ut för en olycka 1973 när jag dök på för grunt vatten och bröt nacken vid nackkota 6. Från början var jag helt förlamad, men efter en tid så började jag kunna röra armarna till en del. Under ca 7-8 år så hade jag senare drabbats av smärta i kroppen som band mig vid sängen! Det var förfärligt jobbiga år, om än det fanns härliga stunder även då mycket tack vare min underbara familj och vänner. Det fanns tillfällen då jag funderade ut hur jag skulle ta slut på mitt liv. Tack och lov att det inte fanns dödshjälp i Sverige, för jag uppfyllde kriterierna för att få dödshjälp om jag hade bott i Holland! Tänk vad en lag kan göra med ett land och det synsätt som kommer om det plötsligen är vedertaget att man kan göra en sådan här sak!!!
Jag har suttit ensam framför min TV i min rullstol i en lägenhet på ett servicehus och sett program som visade människor i Holland som ville ha denna "hjälp" och jag minns hur jag rös! På den tiden visste jag inte var handikapprörelsen stod och att andra kunde känna som jag. Jag var inte heller kristen på den tiden så inte heller hos Jesus kunde jag söka min tillflykt! Det var där jag verkligen stampade ifrån mot denna lag, där i min ensamhet!
Innan olyckan hade jag förvisso suttit och pratat med några kompisar om hur vi tänkte när det gällde allvarliga saker. Jag minns att jag sa att hellre vill jag dö än bli beroende av rullstol! Ca 17 år var jag när jag sa det och efter bara några månader omkom en av kompisarna i en bilolycka! Det gick några månader till och sedan var det jag som råkade ut för en olycka! Nu är jag innerligt tacksam att jag överlevde och att det fanns människor närvarande när jag flöt upp med ansiktet under ytan, så dom kunde vända mig!
Detta med livstestamente som många pratar om varnar jag på det allvarligaste för, vem vet innan vad man tänker sen och min erfarenhet är stor genom att jag känner så många som har råkat ut för olyckor och ändå trivs med livet, när man bara har kommit på hjulen igen s.a.s.
Det är fler än jag som i denna situation upplever att våra liv kan ifrågasättas, om någon skulle ha fördomar och vi kanske skulle ha svårt att för stunden tala för oss.
Du kan läsa mer om tex. De handikappades riksförbunds åsikter om detta på DHR:s hemsida http://www.dhr.se/ Här kan du finna klara argument för den känsla som också jag har! Du kommer direkt till DHRs frågor i denna sak på följande länk http://www.dhr.se/index.php?page=etik
När det gäller selektiv abort - alltså att välja abort om man får veta att barnet har någon typ av funktionshinder - så dömer jag inte någon som kanske har gjort detta val, för livet är inte alltid lätt!
Ändå känner jag att det så oerhört ifrågasätter mitt och andras livsvärde!
Om du vill se ett inlägg som regional tv sydnytt gjorde här hos mig, så kan du klicka på följande http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=40849
Innan så hamnade man hamnade man i uterummet till det hus jag nu skriver ifrån och det sammanlänkar detta huset till nästa. Du kunde då också här se när jag ihop med en personlig assistent sådde och sedan kunde du se lite utifrån husen på gården m m.
Vill du läsa mer om mina åsikter så kan du klicka på följande länk till Aftonbladet. Debattinlägget är skrivet ihop med en av de riksdagsman som står för samma värderingar som jag i denna sak. http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,723922,00.html
Som du ser nedanför så handlar det om hur det svenska samhället svikit en utsatt person – inte bara en gång – utan flera! Tom Alandhs tv-dokumentär för några år sedan speglade Joakims liv, och hur han och hans hustru fick strida för de rättigheter han hade på papperet – men inte i verkligheten. Jag har sett dokumentärerna och jag har varit på rehabilitering många gånger under min 36 år efter olyckan, alltför väl känner jag igen Joakims förtvivlan och känsla av att inte duga. Det är mer än en person jag har mött som i början efter en olycka har tänkt som Joakim men med tiden lärt sig leva och då är livshjälp av olika typer en bro till ett fortsatt bra liv!
I efterdyningarna av Joakims livsöde är det möjligt att röster höjs för att aktiv dödshjälp ska legaliseras även i Sverige. Mot detta finns det flera sakliga skäl att anföra. Den som har följt utvecklingen i de länder som har legaliserat dödshjälp eller läkarassisterat självmord – båda avsiktligt dödande inom sjukvården – vet att myntet har en annan sida än den vi lärt känna i och med Joakims berättelse.
Jag lägger in denna artikel här
Publicerad: 2005-11-03
Hjälp – men inte att dö
Gunnel Larsson och Mikael Oscarsson: Legal dödshjälp leder till påtryckningar och tvång
Berättelsen om hur Joakim Alpgård, 35 år, avslutade sitt liv vid en självmordsklinik i Schweiz är rörande på många sätt. Sannolikt har inte någon läsare lämnats oberörd av den gångna veckans mediebeskrivningar av hans beslut och svåra resa.
Samtidigt är Joakims berättelse minst lika upprörande som den är berörande.
Tidigare artiklar
Joakim, 35 tog sitt liv Dödskliniken blev hans enda utväg
Här har 453 valt att begå självmord
”Innan han somnade in såg han mig rakt i ögonen och sa att jag inte skulle vara ledsen” Systern berättar om Joakims sista minuter
Deras pappa valde döden Joakims sista hälsning till sönerna: Jag älskar er
Bäst dokumenterad är situationen i Nederländerna, som både var först att legalisera och i dag är det land där flest personer fått dödshjälp.
Redan den 20 juli 2001 riktade FN:s Människorättskommittéskarp kritik mot Hollands dödshjälpslag och -praxis i en offentlig granskningsrapport. FN-rapporten sa bland annat att det holländska systemet inte ”upptäcker och förhindrar situationer där otillbörlig press kan leda till att lagens krav kringgås”.
Inhemska undersökningar visar vidare att cirka hälften av alla de sjuka, funktionshindrade och äldre som får dödshjälp inte själva efterfrågat det. En urholkning har också redan skett så att inte bara dödligt sjuka patienter, med svåra plågor och utan hopp om att tillfriskna, numera får hjälp att dö. Tvärtom finns fall där exempelvis patienter som ”endast” varit deprimerade, och alltså borde ha fått psykiatrisk och psykologisk hjälp, dödats med dödshjälp.
Allvarligast är kanske ändå den glidning som gör att även små barn numera får dödas i Nederländerna. Därmed har man helt lämnat de bestämmelser som gällde i början, där den viktigaste var att dödshjälpen skulle vara frivillig och efterfrågas av den vars liv skulle avslutas.
Så vad ska Sverige göra i denna situation?
För det första ska vi inte ge oss ut på den branta sluttning där ett första steg snart leder oss betydligt djupare än vi någonsin velat hamna. I början är dödshjälpen frivillig, sker utan påtryckningar, reserveras för de ”allvarligaste” fallen och så vidare. Inom bara några år är den alltmer ofrivillig, omgiven av påtryckningar, alltför flitigt använd. Detta visar flera oberoende, kritiska granskningar av situationen i Nederländerna.
För det andra ska vi satsa mer aktivt på palliativ (smärtstillande) vård och hospice-verksamhet för de allvarligast sjuka i livets slutskede. Tyvärr tycks den utredning som gjorts i frågan, och som kom med flera bra förslag, ha hamnat alltför långt ner i (s)-regeringens byrålådor. Vi vill att den lyfts upp därifrån.
För det tredje ska samhället ha en lagstadgad plikt att se till att den som befinner sig i Joakims situation verkligen får alla de resurser som situationen kräver, utan att ifrågasättas. Allt annat är upprörande!
förlamad från brösthöjd och nedåt och i behov av assistans 24 timmar om dygnet sedan 32 år
riksdagsledamot kd
Hittade på googles en artikel om mig när jag skulle fylla 50 år och den ligger kvar, här kan du kika på lite bilder och läsa mera om du vill http://hd.se/familj/2006/01/22/moete_med_gunnel_larsson/
Möte med Gunnel Larsson
När Gunnel Larsson 17 år gammal råkade ut för en olycka och vaknade i det närmaste totalförlamad ifrågasatte hon om det var lönt att leva vidare. Vid 50 års ålder engagerar hon sig starkt för att motverka dödshjälp och uppmanar människor i olika sammanhang att tänka efter före.
Bildmaterial
OMSKRIVEN. Gunnel Larsson har inte bara skrivit en mängd inlägg om sin egen situation. Hon har också själv som svårt handikappad men ytterst aktiv uppmärksammats i pressen. STEFAN ED
Emellanåt får Gunnel Larsson svårt att få tiden att räcka till. Hon är bland annat medlem och före detta sekreterare i De handikappades riksförenings avdelning i Höganäs liksom ansvarig för det rikstäckande nätverket "Mot dödshjälp". STEFAN ED
Varma färger dominerar Gunnel Larssons hem. STEFAN ED
Speciella lösningar har gjort de flesta vinklar och vrår i hemmet tillgängliga för Gunnel Larsson. STEFAN ED
Möte med...
...Gunnel Larsson från Gödstorp utanför Viken, som bland annat engagerar sig starkt i handikappfrågor samt är ansvarig för det rikstäckande nätverket mot dödshjälp.
Bostaden, en stuga sammankopplad med en av längorna i föräldragården, är färgsatt i varma färger; orange, gult, rostrött.
— Jag har precis fått vidgjort härinne. Det är alltid roligt att få fint hemma. Dessutom har det blivit mycket mer praktiskt.
Den elektriska rullstolen kräver svängrum liksom Gunnel Larsson själv. Hon är 177 centimeter lång.
Något av det som under åren kraftigt försvårade hennes liv, var att fordonen som användes i färdtjänsten var för låga.
— Är man så lång som jag kunde man inte se ut. Är det inte en medborgerlig rättighet, att man ska kunna se ut när man åker?
Numera har hon tillgång till egen bil.
Något annat som upprört henne är situationen för en av hennes bekanta som flyttade in i en "anpassad" lägenhet.
— Jovisst var den anpassad, men inte efter henne. Det fanns visst en ramp så att det skulle gå att komma ut på balkongen, men hon var inte stark nog för att ta sig upp för lutningen.
Gunnel Larsson har blivit en stark röst i handikappdebatten, både lokalt och på riksplanet. Många funktionshindrade undviker att ställa krav eftersom de upplever att de befinner sig i beroendeställning. Men det gäller inte Gunnel Larsson.
— Många gånger tycker man nog att jag är obekväm, men jag ser det som min plikt som medmänniska att tala för dem som inte vågar eller kan.
Före olyckan som i de flesta avseenden skulle förändra hennes liv, var hon blyg och lite tillbakadragen.
— Jag tvingades att tuffa till mig eftersom jag måste be om hjälp med allt.
Det var en varm sommardag då hon 17 år gammal badade i Lerbergets hamn. Hon gjorde ett huvudhopp och slog i botten. En nackkota krossades. När den akuta rehabiliteringsfasen med vistelser på olika institutioner var över valde föräldrarna att bygga om så att dottern kunde bo hemma och få hjälp av sina släktingar.
— Vilka föräldrar står ut med att ha sina barn på långvården? Det var enda alternativet då.
Hemmet anpassades så gott det gick och modern fanns till hands dygnet runt.
— Men det gick ju inte i längden, båda kände att det blev för mycket för mor Astrid. Jag ville vara uppe länge på kvällarna och precis som alla andra ungdomar hade jag behov av att frigöra mig.
Gunnel Larsson flyttade till en lägenhet nära äldreboendet Ljunghaga i Höganäs med tillgång till hemtjänstpersonal. Efter det byggdes Höganäs första servicehus i Väsby och hon tvekade inte en sekund inför att flytta dit, även om hon blev mer beroende av färdtjänsten, utanför stan.
— Det var stor skillnad att ha tillgång till personal som fanns där hela tiden och det gjorde tillvaron mycket lättare.
När ett servicehus inne i Höganäs öppnade flyttade hon dit.
— Men det stora lyftet kom i och med personlig assistent-reformen 1994. Mitt liv blev mycket mer normalt och härligare, även om det också innebar ett stort ansvar. Det krävs mycket kunskap eftersom jag fungerar som arbetsledare för dem som jobbar för mig.
En period på 1980-talet arbetade Gunnel Larsson, först på Höganäs taxi och sedan på socialkontoret på en specialinrättad tjänst.
— Funktionen var på sätt och vis föregångare till de larm som finns i dag. Jag ringde runt till ensamma äldre och sjuka.
Kroppen protesterade emellertid och svarade med värk. Till slut klarade hon inte av att sitta upp. Under sju, åtta år framlevde hon sitt liv liggande och fick till och med en specialbår som hon själv kunde köra ut med.
Efter att Gunnel Larsson slutade arbeta utanför hemmet har hon lärt sig att ta tag i saker i en takt som även kroppen kan acceptera. Genom insändare och debattartiklar söker hon påverka makthavarna och till riksdagen skickar hon e-post. Hon sjunger och läser och har planer på att färdigställa böcker som hon börjat på för länge sedan. Hon ägnar sig också åt att planera rabatterna utanför det egna huset.
— Amaranträvsvansen och Magnus Rudbeckia är två favoriter, båda går i röd nyans.
För närvarande finns det dock ingen tid till det gamla intresset att måla i olja och akvarell.
— Det kommer, men att hålla igång verksamheten i ett nätverk som det vi bildat mot dödshjälp tar också tid.
Hon inbjuds emellanåt till vårdinstitutioner och andra ställen för att föreläsa och har mycket att delge från sina 32 år av kontakter med personal, tjänstemän och politiker.
— De allra flesta människor jag kommit i kontakt med har varit mycket lämpliga för sina uppgifter, dock inte alla. Bemötandefrågan har därför blivit en hjärtefråga!
Stor tröst och glädje upplever Gunnel Larsson i frikyrkoförsamlingen Hamnkyrkan i Höganäs. Från att ha haft en barnatro som så många andra, lade hon de religiösa funderingarna åt sidan helt och hållet under många år.
— Jag fick ett nytt liv när jag 1989 blev frälst och jag vill nu presentera Jesus för andra. Kännedomen om att han lever och vad han vill göra för oss är för underbart för att jag ska kunna hålla det för mig själv!
I veckan som gick fyllde Gunnel Larsson 50 år. På själva dagen flydde hon hemmet men firade stort på lördagen med släktingar och vänner i IOGT:s lokaler i Klappe, någon kilometer från Gödstorp.
— Vi har stor släkt och jag har många syskonbarn. Det är alltid lika roligt att träffas.
Suzanne Ingvaldson [email protected]042-489 94 23
Ytterligare en länk hittade jag på Googles ang Läkarsällskapets nya regler. Om du går ner på sidan som du kommer till på nedanstående länk så hittar du följande text och där kan du lyssna på sändningen, om du vill. Ang denna sändning så satt jag och fullständigt stampade för jag tyckte att jag inte fick komma in i början och jag hade så mycket jag ville säga och inflika, frustrerande! En person som kanske säger att man vill avbryta en behandling har kanske andra skäl än rent medicinska till varför det känns så jobbigt och den saken måste inte minst utrönas grundligt! Och fortfarande undrar jag då var gränsen ska gå och vem som ska ha tiden att grundligt undersöka om någon påtryckning eller depression kan ligga till grund för en sådan önskan.
"Dödshjälp eller avsluta livsuppehållande behandling?
Svenska läkarsällskapet har nyligen kommit med nya riktlinjer som ger stöd för läkare att avbryta livsuppehållande behandling, om patienten vill avbryta behandlingen. Niels Lynöe från Läkarsällskapet säger att man vill betona patientens rätt att vara med och bestämma. Men Gunnel Larsson som själv är rullstolsburen sedan en dykolycka för över 30 år sen efterlyser livshjälp istället för dödshjälp. Samtal med Gunnel Larsson och Niels Lynöe, ordförande Svenska Läkarförbundet."
http://stage3.sr.se/cgi-bin/p1/program/arkiv.asp?ProgramID=1637&formatID=116&Max=2007-05-28&Min=2004-04-01&PeriodStart=2007-04-01&Period=3&Artikel=1303280
Med tanke på pratet om livstestamente och att ta ställning till hur man vill ha det om man skulle råka ut för något allvarligt, så varnar jag! Jag trodde förr att jag visste, men fick verkligen ändra mig! Det finns många varnande exempel och vi är många som varnar för detta.
Följande artikel stod i bl.a. DN den 2 juni-07 och tänk om mannen hade t.ex. skrivit under ett så kallat "livstestamente" om hur han ville ha det om något mycket svårt skulle hända honom!!! Klistrar in artikeln här och ber er att tänka efter vad det hade betytt i hans liv och hans anhörigas liv!
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=656981&maNo=-1 Publicerad 2 juni 17:34
Vaknade efter nitton år i koma
Efter att ha legat i koma i 19 år efter en olycka har Jan Grzebski vaknat upp. Den 65-årige järnvägsarbetaren föll i koma i det kommunistiska Polen - och har nu vaknat upp i ett kapitalistiskt land.
För Grzebski är det en stor omställning. Sovjetunionen har lösts upp och Berlinmuren har rivits. Få länder har förändrats så mycket som Polen sedan 1988, året när Grzebski föll i koma. Då var landet kommunistiskt och Solidaritetsledaren Lech Walesa stod på barrikaderna. I dag är EU-landet Polen en dynamisk marknadsekonomi på frammarsch och Walesa en för länge sedan pensionerad president.
Rullstolsbundne Grzebski minns kommunisttiden men längtar inte tillbaks.
-När jag föll i koma fanns det bara te och vinäger i affärerna, kött ransonerades och bensinköerna ringlade sig överallt.
-Nu är det så mycket varor i affärerna att jag blir yr. Vad som förvånar mig i dag är att alla människor går omkring med sina mobiltelefoner och bara gnäller. Jag har inget att klaga över, säger Grzebski till tv-kanalen TVN24 enligt nyhetsbyrån Reuters.
Läkarna hade inte förväntat sig att Grzebski skulle överleva och vakna upp men hans hustru Gertruda gav inte upp.
-Det var Gertruda som alltid tog hand om mig och räddade mig. Och jag kommer aldrig att glömma det.
Hustrun skötte honom exemplariskt under alla 19 år så att han inte fick liggsår och infektioner.
-Jag grät mycket, och jag bad ofta. De som kom på besök frågade: När kommer han att dö? Men han är inte död, sade Gertruda i polsk tv.
Jan Grzebskis fyra barn har under de nitton åren hunnit gifta sig - och Grzebski har fått elva barnbarn att lära känna. Jonas Cho Walsgård
När jag skrev till socialminister Göran Hägglund om hur jag känner det och vad jag tycker så fick jag följande svar från honom:
|
S2006/7414/Sr |
||
| Socialdepartementet |
| SocialministernGöran Hägglund |
Tack för Ditt e-postmeddelande. Jag vill börja med att beklaga att mitt svar har dröjt.
Jag uppskattar att Du har tagit Dig tid att skriva till mig angående Din oro för att aktiv dödshjälp ska bli lagligt i Sverige.
Både aktiv och passiv dödshjälp är enligt brottsbalken straffbara handlingar och därmed inte tillåtna i Sverige. Med aktiv dödshjälp avses handlingar som direkt syftar till att en patient ska avlida och med passiv döds-hjälp avses underlåtenhet att vidta åtgärder som skulle kunna rädda en patients liv.
Regeringen har inte för avsikt att införa något dylikt. Dödshjälp strider vidare mot min uppfattning om samhällets ansvar och skyldighet att så långt som möjligt värna livet och ge människan bästa möjliga förutsättningar att ta sig ur den sjukdom som får honom eller henne att vilja ända sitt liv. Varje människa är unik och har ett okränkbart värde.
Många människor får möjlighet att leva ett gott liv efter en tids sjukdom eller depression. Jag menar att samhällets uppgift är att verka för ?livshjälp? i stället för ?dödshjälp?, och i den sjukes svaga stunder stötta honom eller henne på vägen tillbaka till ett normalt liv.
Återigen tack för Ditt e-postmeddelande.
Önskar Dig allt gott!
Stockholm i mars 2007
Med varma hälsningar
Göran Hägglund
Även tidigare så har denna åsikt funnits i den tidigare regeringen. Då tillsattes en utredning och här nedan kan du läsa en kommentar ang. detta.
Lagom till att Kommitten om vård i livets slutskede ska lägga fram sitt slutbetänkande, har Svenska Dagbladet presenterat en SIFO-undersökning om dödshjälp. JA till Livet menar att fokus istället bör ligga på alternativen - palliativ vård och hospice.
Sedan något år tillbaka arbetar en statlig utredning med frågor kring "Vård i livets slutskede". Förre socialministern Margot Wallström, som tillsatte utredningen, garanterade att frågan om dödshjälp inte skall behandlas av utredningen och att dödshjälp ej ska legaliseras i Sverige.
Angående dödshjälp säger utredningens direktiv bland annat: "Dödshjälp, eller eutanasi, innebär att en läkare avsiktligt avslutar en patients liv på dennes begäran. Enligt svensk lag är eutanasi förbjuden. Den som berövar en annan människa livet gör sig skyldig till mord eller dråp, även om det sker på den dödades begäran".
Avliva svårt sjuka
En av utredningens sakkunniga, professor Barbro Beck-Friis, säger med anledning
av det Holländska lagförlaget (Hemmets Vän 19/8 1999):
- Detta är inget annat än att avliva svårt sjuka människor.
Hon menar även att oftast vill inte patienten dö - de kan vara läkaren som tolkar det så, eller en dags outhärdlig smärta:
- Alla svårt sjuka vill inte ha dödshjälp. Otaliga gånger har jag upplevt att patienter som ena dagen inte velat något hellre än att dö, efter lite "trixande" med mediciner och rätt dosering kan vara fulla av livslust nästa dag.
Man måste förstå att svårt lidande föder ångest. Det finns en stor risk att läkaren själv är så ångestladdad inför situationen att dödshjälpen blir ett sätt att lindra den egna ångesten.
Livstestamente
En av de frågorna som kommittén utreder är om så kallade livstestamenten ska bli juridiskt bindande. Dödshjälpsadvokater talar ofta om att livstestamenten måste legaliseras för att förhindra att patienter vid livets slutskede tvingas genomgå ett enormt lidande till ingen nytta. Men alla - även läkare och sjukvårdspersonal - är nog överens om att ingen patient ska tvingas genomgå en extraordinär eller heroisk medicinsk behandling bara för att förlänga dödsprocessen. Istället bör den medicinska behandlingen övergå från att bota till att vårda, när personen uppenbarligen nått sina sista dagar.
Beprövad erfarenhet
Hälso- och sjukvårdslagen från 1982 säger även att patienten redan har rätt att avstå från behandling. Men fortfarande är det läkaren som beslutar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. En behandling får inte heller ha som enda syfte att avsluta livet.
Smärtlindring får däremot ges även om den medför en tidigare död som bieffekt. Livstestamentet är tänkt att till läkaren förmedla den sjukes vilja om han hamnat i ett
tillstånd där han inte kan uttrycka sin vilja.
Det sluttande planet
Problemen med att göra Livstestamenten bindande är flera:
* Om någon som inte är vid medvetande kan kräva att inte bli behandlad, att inte ens erhålla näring och vatten - i det enda syftet att dö - hur kan då läkaren neka en patient vid medvetande samma (icke)behandling?
* Och om en patient har rätt till ickebehandling som garanterat leder till att patienten dör, varför kan han då inte få en dödlig injektion i samma syfte?
Rätt att dö eller att leva
Grunden för att göra Livstestamentet juridiskt bindande är även den falska föreställningen att det finns en rätt att dö. FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna stadgar väldigt tydligt att det finns en rätt till liv. När vissa kräver rätten att dö innebär det för andra ett hot mot deras liv och deras rätt till liv. Detta har utvecklingen i Holland visat, där någras krav att få dö lett till att andra dödas utan att efterfråga det! I realiteten innebär alltså kravet att få dö att rätten till liv förr eller senare kommer att åsidosättas. Rätten till liv och rätten till död kan inte stå jämte varandra. Frågan är därför bara vilken rätt man förordar vårt land?
Palliativ vård
Man bör även vara medveten om att det finns andra bättre lösningar än dödshjälp och Livstestamenten. Barbro Beck- Friss uttrycker det så här:
- En döende människa ska av läkaren få hjälp att orka leva tills hon dör, och utan onödigt lidande. Vi måste arbeta för att få en bättre lindrande vård, palliativ vård, istället för att avliva människor på ett veterinärmedicinskt sätt.
